Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Om poesi är nonsens

Wittgenstein "Tractatus logico-philosoficus" i "Förord": Att dra upp en gräns för tänkandet skulle nämligen kräva att vi kunde tänka på båda sidorna av gränsen (vi skulle därmed behöva tänka det som inte låter sig tänkas). Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens." (1922, 1933; 2014:23)

Poeter diktar inte sällan metafilosofiskt och metaestetiskt om dialektiken mellan synligt och osynligt. Längs med gränsen är en vanligt förekommande grundbild för dualismen: en motsättning mellan två parallella världar. Häri mellanrummet gör sig språket synligt av varat som riktar sig mot andra världar. I kontrapunkter mellan sinnligt och andligt.

Yttre och inre i samspel så bär var och en på oändliga möjligheter. Att dryfta och lyfta orden till någonting utöver, därmed också "bortom". Denna gräns är funktionell för estetikens suggestiva formler. Om poesi därmed skulle vara nonsens?

Nonsens är när någonting inte betyder någonting speciellt, vilket står i en bjärt kontrast till poesins incitament: säga mer än vad ord förmedlar. Ironi är att poesins fundament ofta är nonsens. Små ting som öppnas upp i en kontext mot högre och större sammanhang, där poeten personifierar tingen. För poeter blir världen seende av mystikens natt, medan naturvetenskapsmän tror på vad som gives och ses.

Poeten utnyttjar mellanrummet mellan objekt och kunskap för fantasi som handlar om att utröna tingens essens genom att stå i relation till dem. För en med ett estetiskt sinnelag kan världen bli naken, skalas av, medan förnuftet hela tiden vill förmedla mångfald och täthet i den värld som råder.

Ja, poesi är ett intressant nonsens, att saker och ting kan leva upp, förstelna i ett skimmer av någonting sublimt och högt. Natur som omger oss, vårt ursprung, meddelar sig i form av liv, födslar och döende, att det döda kan förevigas, liksom av ljuset på stenarna vid havet. Här i mellanrummet utvecklas en historia. I vassen häckar havsfåglar. I husen bor människorna. Det finns de som hellre lever i yttre omständigheter och tänker ytligt på mat och pengar. Därför bryr de sig inte så mycket om tankevärldar. Deras tankar är alltid hitom gränsen, medan allt annat är nonsens för deras praktiska förnuft. Så Ingeborg bryr sig om allt som känns seriöst. Hon lagar mat, betalar räkningar, läser avancerad litteratur och motionerar samt bryr sig ofta om tröskeln till nonsens, poesin, där allt osynligt är de hitintills oskrivna bladen, som successivt blir till. Men först tankarna som hon bär på och som folk med sociala störningar helst ska låta vara. Kan det vara så att de inte har samma rena och klara tankar som Ingeborg? Hon frågar sig om de där maskrosorna sitter i fängelse för att de inte klarar av att leva fritt och sunt i deras larviga sinnen? Larven som inte fullt ut utvecklas till en fjäril. Det skulle kunna vara ett tema.

En enda röst, en enhällig meddelar sig med polyfona idéer. Ett skådespel.

Dina ögon ska inte titta så mycket utan läka ut, sa Ingeborg till honom, Elis.

Sedan tänkte hon på att ständig terror gör henne förbannad. Nej, så kan man inte bete sig, Elis. Men ingen är fullkomlig, och jag långt därifrån. När du tittar på mig vet jag inte var jag har dig och jag undrar om du gömmer farliga tankar i dina sinnen.








Övriga genrer av Annika Persson
Läst 380 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-12-13 19:17



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Annika Persson
Annika Persson