Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mamman, dottern, molnet

 

 

 

 

mamma.

jag är rädd för det vita molnet.

det var hennes allra första mening. hon satt på köksbordet och tittade ut. var inte rädd, sa mamman och höll om henne. dottern satt tyst en stund och sade sedan: när du blir en bebis och är rädd som jag, då ska jag ta hand om dig.

dagarna gick och flickebarnet blev äldre. mamman blev istället yngre. när dottern var tjugo år var de lika gamla. dagarna gick åt till att skotta runt huset och bära in ved. vid sextiden lagade de mat. då och då återvände stormen. de tittade ut genom fönstret mot det framvällande vita molnet som lutade sig över huset och piskade mot ytterväggen.

det är bara en storm, sa mamman lugnande, den kommer inte åt oss.

dottern fortsatte att åldras. när hon var trettiofem år var mamman bara fem. nu fick dottern göra allt arbete ensam. jag är rädd för molnet, sa mamman en dag när stormen härjade som värst. dottern höll om mamman hårt och strök hennes hår. var inte rädd liten, sa hon. trots att hon själv var skräckslagen.

en dag kunde mamman inte längre gå. hon gjorde tafatta försök att resa sig upp. det slutade med att hon ramlade omkull. dottern var nu tvungen att bära omkring på sin lilla mamma. hon såg ut som ett spädbarn. dottern matade henne med gröt och mjölk. klappade henne på ryggen för att få henne att rapa. snart kunde hon inte längre prata. mamman jollrade och gnydde där hon låg i famnen på sin dotter alltmedan stormen fick husets fönster att skaka. molnet letade rasande efter någon liten springa i huset att ta sig in genom. förgäves.

en dag vände det. dottern märkte att mamman började växa igen. själv började hon att föryngras. rynkorna försvann sakta, dag för dag. åren gick och en dag var de lika gamla. när det var fint väder sprang de ut och lekte i snön. vid skymningen gick de in och lagade middag. de diskade ihop och när det var städat och prydligt i huset satte de sig ner och läste en bok eller stickade.

dottern blev yngre och yngre och mindre och mindre. när hon var fem år gammal frågade mamman om de skulle fortsätta. vill du verkligen att vi ska vara ihop? för alltid? dottern nickade. några år till passerade och när dottern var ett halvår gammal vände åldrandet igen. orden kom sakta tillbaka.

mamma.

jag är rädd för det vita molnet.

det var hennes allra första mening. hon satt på köksbordet och tittade ut. var inte rädd, sa mamman och höll om henne. dottern satt tyst en stund och sade sedan: när du blir en bebis och är rädd som jag, då ska jag ta hand om dig.

dagarna gick och flickebarnet blev äldre. mamman blev istället yngre. när dottern var tjugo år var de lika gamla. dagarna gick åt till att skotta runt huset och bära in ved. vid sextiden lagade de mat. då och då kom stormen. de tittade ut genom fönstret mot det framvällande vita molnet som lutade sig över huset och piskade mot ytterväggen.

det är bara en storm, sa mamman lugnande, den kommer inte åt oss.

 

 

 

 

 

 




Prosa av Peter Matsa
Läst 1777 gånger och applåderad av 47 personer
Utvald text
Publicerad 2010-12-06 09:14



Bookmark and Share


  Connie
Gillar när man verkligen får tänka efter! Den ger mersmak!
2016-11-29

    ej medlem längre
Efter lång tid återkommer jag till denna. Texten är så fantastisk att jag ryser. Fint att läsa denna igen.
2014-08-29

  Gisela Nordell
undertexten till dessa kloka rader
ger tillit och väcker nyfikenhet
spännande skrivet!
2014-02-05

  erkki
Ett intressant perspektiv. Pendlande tid. Det känns som att man med temat som grund kunde få till en utveckling. En lösning på problemet att man aldrig riktigt hann eller orkade med sina barn. Följa dem. Finge man fler chanser och ökade möjligheter att tränga in i deras värld vore kanske livet intressantare och mera empatiskt. Ditt perspektiv väcker dessa tankar. Tack!
2011-08-14

  Inkarasilas
Obehaglig läsning så det förslår, välskrivet som fan med darr, fyj fan om det bara fortsätter och fortsätter i det oändliga och allt återföds med rädsla, vafan, det här är ingen frukostläsning alls Peter, det är som någon domdagsprofetia om Demensens käftar och aldrig våga släppa taget om varandra och segla iväg på det där molnet. Det går runt, det går runt. Gah. Du är en synnerligen bra historieberättare med ett rikt språk som kan föda en mindre nation på gåshud.
2011-05-18

    ej medlem längre
En märklig och fin berättelse om en relation som verkar utvecklas, men som stannat upp i beroende och ickeväxande.
2011-05-18

  Yrre VIP
Det är lustigt hur texter förändras vartefter man läser dem och vart man själv står i livet.
Denna text ligger nära i orden om hur jag och min dotter har det. Vissa gånger är jag stor och hon liten och tvärtom, beroende på hur hon har det i sin sjukdom och jag i min.
Men essensen i den, att finnas där för varandra, ta hand om varandra och sedan något oidentifierbart som jag inte kan ordge (gäller mycket av det du skriver) gör att det stockar sig lite i halsen så där vardagstrevligt som lätt oledsen gråt kan göra..
Välskrivet som alltid kan int mer än säga tack för att du delade orden dina!
2011-05-18

  Blåbäret
tydligen hade jag lätt för att gråta också...
väcker starka känslor och drar i livets trådar som binder samman
2011-04-26

  La Magnólia VIP
Mycket intressant , fascinerande och märkligt berörande!
2011-01-10

  Nanna X
hamnade här genom den intressanta länken "relaterade texter", vilken tur! helskön tänkvärd text, man köper den absurda åldersförändringen utan problem. och att molnet är vitt gör det hela ännu intressantare.
2011-01-05

  /Isabel
Väl skrivet! Läser om och om, något nästan kusligt vilar över huset med de två som liksom aldrig kommer vidare. Stagnation, bristen på utveckling. Det turas i att vara liten/stor men ingen av dem åldras i egentlig mening. Helt oberörd efter denna berättelse är man inte.

Ruggigt bra!
2010-12-09

  TrollTörnTrappan VIP
En verklig saga!

Spännande att det är ett vitt moln som väcker oro (o inte ett svart).

Finurligt hur textens upprepning speglar historiens rundgång...
2010-12-06

    leelee
Mysko. :-)
Lämnar mig med en känsla av meningslöshet. Det där eviga pendlandet som inte leder någonstans...men...sen det andra vackra, som ger mening, en kärlek mellan mor-dotter som består...i evighet.
2010-12-06

  Lena Krantz
Jag tänkte också på Benjamin Button först men det försvann när jag läste vidare.

Det är en mycket ömsint text om att värna om varandra och bry sig, allt för att hålla de vita monen borta.
2010-12-06

    Jnåt
du har uppfunnit en evighetsmaskin!
2010-12-06

  Catharina Edin VIP
Suggestiv, rik text!
2010-12-06

  walborg
En verkligt fascinerande text med cirkelgång och förvandlingar i tiden - upprepningen gör att processen stannar som en liggande åtta och går runt sig själv - märklig upplevelse.
2010-12-06

  Peter Olausson VIP
bedräglig trygghet, i något som är obehagligt långt utanför mänsklig kontroll och förståelse. Så, ungefär, känns läsningen av din text. Intressant!
2010-12-06

    ej medlem längre
Bra skrivet!
2010-12-06
  > Nästa text
< Föregående

Peter Matsa
Peter Matsa