Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det frysta navet

 

Kom nu vännen, säger jag, och avancerar årstiden
ännu ett hack genom att vrida om nyckeln. Som
att mekanismen i vredet stänger ned skogens
andning, tills kulisserna står nedmonterade
i väntan på att motståndet ska vakna i bröstet.

Men barnspärren till grinden öppnas - slår igen -
och dörrvredet till daghemmet skrubbar fram
vår film, scen för scen, mot eftertexterna.
Än en gång står du bakom fönstret och vinkar när
jag snabbspolas förbi tegelröda häggmisplar fram
till öppna-knappen på tåget.

Avskeden står ut som skenande renhjordar mot
rostiga stålcontainrar -
allt annat är vaga passager under sönderhackade
gryningar med halvfärdiga solar; små öar av
spirande liv i ett annars multnande universum.

Kanske andades jag i takt med löven på marken.

Eller så tecknade jag raka åtgärder förgrenade genom rationella noder.
Jag vet inte så noga, men upproret är nära -
då stannar jag tiden, och flyttfåglarnas vila
i björken stelnar till ett foto av ditt pekande
finger, där vi går hand i hand genom hösten.

Istället letar jag än en gång febrilt över
bröstfickorna medan jag rusar till stationen:

efter ögonblick av krokiga stigars närvaro;

 

 

 




Fri vers (Prosapoesi) av Peter Matsa
Läst 510 gånger och applåderad av 20 personer
Publicerad 2011-11-02 09:08



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Jättebra!
2011-11-12

  Gisela Nordell
diktet har djup
känns extensiell
blir lite vemodig
som om jag inte riltigt
klarar av att greppa

tycker mycket om sista raden
"efter ögonblick av krokiga stigars närvaro"
2011-11-04

  Yrre VIP
Känns som något går förlorat, någon eller något men jag kan inte säga vad, blir lite ledsen av denna känner jag även om texten i sig är jättebra.
2011-11-02

  /Isabel
Tydliga bilder och känslan förmedlad. Fastnar litet extra för det inledande stycket och det fjärde ("Kanske grät jag ..."), blir ett fint sammanhållet flöde i ditt språk.
2011-11-02
  > Nästa text
< Föregående

Peter Matsa
Peter Matsa