Vridscenen jämrade sig högt när den på långfredagen inför en skara häpna på W:s anrika teater tvingades skruva runt en väldig träställning med vingliga knakande bräder. Av detta begrep jag ingenting. Men orden som kom upp på våra skärmar fick sin egen betydelse så snart bilden som alltid funnits i skymning plötsligt lystes upp av morgonsolens strålar som kom in genom rutorna medan vi åter vetskap om hur man skulle uttrycka sig på det nya sättet om vår ringhet.

När vi gick ombord på livets skepp stod solen som en brandstod i nadir men det var förutbestämt att någon av skogsfolket skulle stå och vänta på oss på någon av våra uppfartsvägar och infekterade oss med något som hörde oundvikligt samman med vår värld och också till åtskilliga muntliga passager som skulle föreställa mening som skulle ge oss ett hårt liv men allt detta var vi lyckligt omedvetna om. Nu står jag ensam och ser över akterns rörelser där allt som hör samman med min levnad men vars närvaro inte kan nås.