Rädd för att du ska bli arg.
Rädd för att prata eftersom vad jag än säger så kan det utlösa ett utbrott. I dina öron passar det kanske inte att jag låter glad eller så kanske jag låter för allvarlig? Eller så säger jag något som inte passar dig? 
Rädd för att inte höra direkt vad du sa, rädd för att behöva fråga vad du sa. För om du behöver upprepa det du sagt en gång så kan det utlösa ett utbrott. När det kommer bekanta så visar du din bästa sida men jag vet hur mycket kraft det tar att hålla upp fasaden för dig och det får jag känna av sen. 
Är du på dåligt humör nån dag så kan du visa det genom att smälla i skåp, spotta, slå hål i väggen, hälla ut mat och dryck på golvet i förhoppning om att jag ska säga ifrån så du kan ge dig på mig.
Men jag är tyst. Lämnar dig ifred.
Men du tar inte upp och städar efter dig. Det slutar med att jag ligger på alla fyra och städar upp skiten efter dig. Jag vet att det är fel av mig så jag tappar ännu mer energi.
Jag känner mig som ett offer och jag har såna skuldkänslor att jag tillåter detta att fortsätta ske... Jag har tappat bort och glömt vem jag egentligen är. Jag vågar ju inte leva och vara mig själv. Det kanske är som du säger.... Att jag är en jävla slyna? Men innerst inne har jag svårt att tro på det. Sån är inte jag och jag vill inte vara dum mot någon. Men nåt fel gör jag för annars skulle det inte vara såhär. 
Samtidigt är jag rädd att du inte ska orka med dig själv en dag och göra nåt tokigt med dig själv. Du har ju hotat med att ta livet av dig förut. Jag vill ju inte ge dig skuldkänslor för något som du inte kan hantera eller kontrollera... som ditt humör tex. Jag ser ju att du lider. Inners inne. Jag vet vem du är innerst inne och jag älskar dig. Du säger att jag är den du älskar och känner dig trygg med. Att det är därför du vågar släppa ut dina känslor.... Jag undrar om det är sant...
För att minska hot, våld och elände trippar jag nästan på tå. Försöker leva och anpassa mig efter dina energier och ditt humör.
Känner in minsta vibration i luften men ibland går jag på en granat och då har jag ingen chans att hindra explosionen mer än att krypa sårad därifrån.
När jag verkligen har behövt säga ifrån (hur rädd jag än varit) så får jag räkna med ett helvete men när det handlar om att skydda nån annan så har det varit värt det.
Jag är så slutkörd just nu. Men visst finns det dagar då jag ser solen och hör fåglarna. Det kan vara en bra dag. Det kan också vara att du har en bra dag. Din lycka är min lycka? Jag kanske har sovit bra också. Ingen ångest på flera timmar? Då är jag i himmelriket och glömmer hur jobbigt allt kan kännas. Skogen är min tillflyktsort. Hemmet är mitt helvete... ibland.

Att tassa på tå och inte stå upp för sig själv är som att försöka att inte existera.

Och hur kan man leva utan att existera....? 

Till alla våldsutsatta, medberoende människor. Det finns hjälp att få hur mörkt det än känns och ser ut!! Det kan vara din sambo, förälder, vän, barn, syskon eller kollega som begår våld mot dig. Vem som helst. Oavsett så finns det stöd att få. Ge inte upp! Blir du kränkt, hotad, slagen, knuffad osv så är det våld. Även om du känner personen väl. 
Om det är svårt att berätta för någon så kanske ett första steg kan vara att ringa och berätta om din situation anonymt för någon? Det finns ex många stödlinjer att ringa. Det kan vara ett första steg? Få första spärren att släppa? Sen kan de tipsa dig vidare om du vill. Alla kanske inte vågar, kan eller vill lämna sin människa. Men börja prata med någon du litar på! Du är inte ensam! 

Kärlek och styrkekramar <3