Jag har en ukrainsk pojkvän
som smeker katten när den skyr
kökets kalla golv för eldstadens värme.

Han brukar måla mig i akvarelltoner från
ett annat sekel och vädrar milt ut lukten
av mitt vemod med sina hemrullade cigaretter.

I ögonen ser jag flera tusen tallar
som utövar sin envisa normalkraft
mot nattvinden nordost om Arkangelsk.

Vi har tre meter högt i tak och han ser
mig på den divan som han ärvt av sin
mormors mor som föddes i Freuds tid.

Hans kropp rör sig långsamt i min
medan ängsklockorna torkar på
sida hundrafyrtiotvå i Madame Bovary.

Jag vill aldrig dö,

skriker jag till katten som ser på oss lugnt
från det ödesmättade balkongräcket.