Monoton bön i ett flått mörker

Jag är din.

Occidenten försökte ge mig allt men
jag tillhör en rök som aldrig lämnat
den första församlingens organum.

Mörkret som ligger vått om väggarna
låtsas ge min länd en riktning
i den förvuxna novembermorgonen

Där står jag,
andandes och väntandes på att du ska
visa mig mer än det överflöd jag givits

Ska jag fortsätta
längta i min nihlism,

eller ska du slå i dina stora klockor
och väcka det du aldrig dödar?

Jag fortsätter andas;
fristad i din tafatthet.