Det är morgon. Jag väntar på oron. På så sätt gör jag min inre uppmärksamhet medveten om hur intensivt jag vid denna tidpunkt upplevde hur tillvaron delade sig mellan olika världar och scenrummet blev allt trängre. Det minskade mina möjligheter att styra av och påverka min roll. Då jag nu ligger i min bönestund frågar jag den Högste samma fråga som jag alltid gör Vad i all sin dag håller oss samman men vi tycktes alltid se ned på att livet som en sorts teater och vi var aktörer Den enda gång vi fick en möjlighet att påverka skeendet var att man hade fått en scen godkänd och man fick lov att regissera den
Men annars drivs de som jag av ett inre tvång men historien om våra liv låter inte berättas utan vidare även om de skymtar då och då i våra texter Livets gång kan väl liknas vid en matta som ständigt rör sig framåt. Det gäller att väga av rätt tidpunkt för att hoppa av. Den pjäs vi nu spelar har ett mekaniskt spel där vi interaktörer får välja hur listigt vi kommer in i huvudscenariot men det är inte det lättaste eftersom det är oerhört väl avstämt Men i detta bedagade ljus uppkommer rämnor och det är in i en av dem jag söker mig för att i görligaste mån lämna den här och komma in i något mera fruktbart. I morgon får jag veta om jag lyckats.