Jag skapade av nattljus min stämma. När ingen annan ville vara med såg jag till att det skapades ett speciellt genomträngande ljud som fick rummet i skälvning sedan verklighetens inre fallit ut.
Men någon skapelse blev inte till utan i stället öppnades för en skimrande gåta, som ingen förstod sig på

Det går väl mellan skymning och gryning men när väl verkligheten knackar på blir den ofärdiga texten till ett spöke en varelse i spastiskt trauma. Men med huvudtexten inuti sig kommer texten äntligen i rätt vibration efter en massa pinsamma övningar så att man med nattmörkret och den skimrande morgonen äntligen kunde forma de bokstäver som skapelsen behöver för att bli till
Men snart börjar i stället rusningarna av text genom alla tidsväxlingar till skapelsens inre Men slutligen skapades det ett svall, så att alla textdelarna kan flyta samman

Men efter en tid rasar hela skapelsen samman och det enda som blir kvar är den chockverkan som rör sig över scen. Sedan verklighetens sprickor blivit synliga är det alltför uppenbart att något tydligen har stulit vårt bidrag till text för att kunna bli något själv. Sådant ser man tydligt på väven. Det är dags att laga textverket.
Men hur jag än bär mig åt kan något annat ej bli till utan textens virvlar går spikrakt genom rummet och försvinner med en brummande ton.