När jag kan stanna upp
och studera mitt eget sätt
då känns det ibland så himla rätt.
För när jag sakta börjar se
börjar också min mun att le :)
Då händer det något i mig
och jag kan ändra mitt bemötande mot dig.
Jag funderar på om det här är en väg att gå
för att nya vägar nå....?
... mot att bryta gamla mönster
och se ut genom nya fönster?
Jag förstår att jag måste bli tillräckligt mätt
för att kunna ändra på vissa sätt.
Se att det jag gör emot andra
får jag själv samma väg vandra. 
Om jag kan älska och förlåta mitt eget sätt
så blir det kanske rätt?
För där jag själv kan acceptera mig
kan jag också acceptera dig.
Och då byter jag sakta spår
dit jag bara når
om jag gått genom terräng
i vassa snår....
... där rispor av smärta fått mig att se
att utan denna smärta skulle jag aldrig förstå.
Så tack snälla att jag denna väg får gå.