Beskåda jordens djupöga
i ett ännu frostat anlete

En dag tynar det ned
och växlar uttryck genom molngång
Och i ett land långt borta
blir frostens öga åter klara
och dess mun smal
ty på denna plats får frostens anlete vänta länge
på avgång längs de mörka djupen

Men det är i glimret i insektens ögon
verkligheten väcks
Och det är vid sådana tillfällen
som vårknoppar hänger
förväntansfullt tunga
då det faller
regn
vars vattendroppar är så nära
att världen som värd tillåter det
att bestryka dess hud
och en vallflickas växande rop
berör fjärran