Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det galna upprepningstvånget



Det är väldigt synd att vi ännu lever i en tid
då Freuds tankar bara ses som löjliga,
kvinnoförnedrande och allmänt ålderdomliga.
Hur skulle de tankar han bar fram
kunna vara ålderdomliga....nej,
han var i verkligheten långt före
sin tid och verkar tamejtusan ännu vara det.

Att vi inte är herrar i vårt eget hus
var något som chockade världen.
Vadå det omedvetna ! Vi var/är ju rationella varelser !

Nej, vi försöker vara det men vi är
väldigt mycket djur eller odjur och
sånt som samhället inte accepterar.

Därför blir livet svårt.

Oavsett en "lycklig" barndom.

Det vi inte kan vara måste vi trycka undan.
Det brukar gå rätt bra när vi själva bestämmer
vad vi trycker undan.
Vi skärper oss. Kontrollerar oss.

Men om någon annan förbjuder oss något
så tycker vi inte om det.
Vi kanske måste acceptera det för stunden,
när vi t ex växer upp,
för vi är beroende av andra,
men när vi blir vuxna
borde vi kunna släppa på trycket
och låta de känslor och beteenden komma fram
som barndomsmiljön inte ville se.

Lyckas vi inte då heller vara den vi vill vara,
utan t ex söker kärlek på det inskränkta sättet
som barndomsmiljön visade oss,
talar vi om upprepningstvånget.

Vi lever som vore vi ännu det lilla barnet
eller den tonåring vi fastnade i.

Hela livet blir en enda stor olycka
därför vi är så blinda i detta tvång.

Om vi lärde oss att kärlek har med pengar
att göra eller om det är ett svar på att
vara duktig eller vacker så kommer vi med stor
säkerhet att ägna oss åt att bli
framgångsrika och sköna.
Många gånger till livslustens förfång.

Då måste vi helt enkelt backa bandet
och se efter var vi fastnade i utvecklingen.

Det är det som kallas psykoterapi.

Dagens snabbterapier är en spegelbild
av en barndomsmiljö som dominerats
av snabbtänkande tids-och penning-
demoner, omedvetet upptagna av sin
egen olycka som smidigt eller med stora
galna, åthävor projicerats på de egna
barnen.

Som lämnas därhän...åt intet...utan att
förstå hur det hela gick till. Varför blev
inte jag lycklig när mina föräldrar
verkar vara det ? Har jag burit olyckan ?

Vi är oftast alldeles för okritiska
till våra föräldrar.

Påstår de sig vara våra föräldrar
får de lära sig tåla vad vi tycker om dem.




Övriga genrer (Essä/Recension) av Gunnar Hilén VIP
Läst 262 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-11-12 08:09



Bookmark and Share


  Pia Laurell (fd Kal Wallin)
Jag brukar tänka på det fjärde budet och har gjort ett tillägg: ...ja, om de förtjänar det.
2019-11-14

    ej medlem längre
"Påstår de sig vara våra föräldrar
får de lära sig tåla vad vi tycker om dem"
hur många vågar det? som barn alltså
jag vågar ta det som mamma men känner att min mamma inte kan ta det som mamma, så jag skulle aldrig våga säga nåt till dom om hur de var som föräldrar, det vore en bomb, men min son har inte uppfostrats med den rädsla o säger gärna saker jag gör fel, men han straffas inte för det
2019-11-13

    ej medlem längre
"Vi är oftast alldeles för okritiska
till våra föräldrar"
jag uppfattar ibland att även om man är det så kan omgivningen bli obekväma av det o man ska tystas
man tystas genom kommentarer som dom gjorde sitt bästa etc o dom var oxå barn en gång osv
men grejen är som du säger, att kunna nysta i det, det går ju inte att se saker i klarhet om det inte nystas på riktigt
2019-11-13

    ej medlem längre
det sas häromdagen att Finländarna är de lyckligaste pga sin bastu o ser massa olika sorters kroppar o förstår att alla inte är modeller och att de förväntar sig mindre av livet
att ha för stora förväntningar kan nog störa lyckan i att se den lilla fågeln komma varje dag o sånt som en varm asfalt under foten
2019-11-13

    ej medlem längre
jag tycker du sätter ord på många kloka iakttagelser o vågar bejaka allt detta med livet
2019-11-13

    ej medlem längre
just detta dela o bära som du skrev i kommentaren tror jag många gr uteblir kanske pga en del föräldrar inte kan stiga ner i det utan fortfarande är i sin blåsa av att veta bäst mm
2019-11-13

  smultronbergen VIP
Ja du Gunnar. Du skriver förstås
om hur människan fungerar.
Hur vi blir människa på gott och ont.
Om de försvar vars syfte är att hålla
oss från att gå sönder och i detta
blir kunskapen om värden alltid
förlorad. De förlorade perspektiven
som vi alla mer eller mindre delar.
Betydelsen av att ta sig igenom, möta
de gränser jaget förbjudit genom
föräldrars gränser såsom känslor som
inte får finnas i dess olika uttryck.
Jag om någon vet hur dessa försvar
benhårt sitter. Hur barnet i den vuxne
försöker uttrycka ilskan, söka förståelsen
men föräldrar som inte vill se, inte
orkar med sitt barns förtvivlan. Att
som förälder inte orka det, skapar
hos barnet svarta hål. Hål vi på sikt
jag iaf döpt till det föräldralösa landet.
Ett viktigt skede i en människas inre
utveckling. Att se vad det rör sig om
hur det påverkat påverkar mig och
själv bli dessa känslors förälder.
En mycket smärtsam livslång process
ingen av oss undkommer.
2019-11-13

    Lena Staaf VIP
Ja att gå tillbaka, och reflektera som Lottie säger, diskutera och värdera, det är ju bra och kan leda till att lösa upp knutar och ge förståelse. Och förhoppningsvis minska risken för upprepningstvång.
2019-11-12

  Lottie Ålhed VIP
Upprepningstvånget kan i vissa fall vara förödande.Då vi upprepar dåligheter vi själva varit utsatta för som barn t.ex.
De onda cirklarna bryts förhoppningsvis då vi t.ex "går tillbaka" och reflekterar över vår barndom på ont och gott och kanske t.o.m lyckas förändra mönster..
2019-11-12

  Gunnar Hilén VIP
Barn behöver känna att föräldrarna är beredda att ta sitt ansvar för sina sämre sidor och vill dela barnets känslor. Då behöver inte barnet känna sig ensamt utan kan klara av att bearbeta det som gick snett. Det handlar inte om skuld och pajkastning utan om att dela och bära.
2019-11-12

    Lena Staaf VIP
Måste vi ge föräldrar skuld för att de inte förmådde mer än de gjorde? Blir mina barn lyckligare av att ta fram alla oförrätter och ösa över mig?
2019-11-12
  > Nästa text
< Föregående

Gunnar Hilén
Gunnar Hilén VIP