Det är väldigt synd att vi ännu lever i en tid
då Freuds tankar bara ses som löjliga,
kvinnoförnedrande och allmänt ålderdomliga.
Hur skulle de tankar han bar fram
kunna vara ålderdomliga....nej,
han var i verkligheten långt före
sin tid och verkar tamejtusan ännu vara det.

Att vi inte är herrar i vårt eget hus
var något som chockade världen.
Vadå det omedvetna ! Vi var/är ju rationella varelser !

Nej, vi försöker vara det men vi är
väldigt mycket djur eller odjur och
sånt som samhället inte accepterar.

Därför blir livet svårt.

Oavsett en "lycklig" barndom.

Det vi inte kan vara måste vi trycka undan.
Det brukar gå rätt bra när vi själva bestämmer
vad vi trycker undan.
Vi skärper oss. Kontrollerar oss.

Men om någon annan förbjuder oss något
så tycker vi inte om det.
Vi kanske måste acceptera det för stunden,
när vi t ex växer upp,
för vi är beroende av andra,
men när vi blir vuxna
borde vi kunna släppa på trycket
och låta de känslor och beteenden komma fram
som barndomsmiljön inte ville se.

Lyckas vi inte då heller vara den vi vill vara,
utan t ex söker kärlek på det inskränkta sättet
som barndomsmiljön visade oss,
talar vi om upprepningstvånget.

Vi lever som vore vi ännu det lilla barnet
eller den tonåring vi fastnade i.

Hela livet blir en enda stor olycka
därför vi är så blinda i detta tvång.

Om vi lärde oss att kärlek har med pengar
att göra eller om det är ett svar på att
vara duktig eller vacker så kommer vi med stor
säkerhet att ägna oss åt att bli
framgångsrika och sköna.
Många gånger till livslustens förfång.

Då måste vi helt enkelt backa bandet
och se efter var vi fastnade i utvecklingen.

Det är det som kallas psykoterapi.

Dagens snabbterapier är en spegelbild
av en barndomsmiljö som dominerats
av snabbtänkande tids-och penning-
demoner, omedvetet upptagna av sin
egen olycka som smidigt eller med stora
galna, åthävor projicerats på de egna
barnen.

Som lämnas därhän...åt intet...utan att
förstå hur det hela gick till. Varför blev
inte jag lycklig när mina föräldrar
verkar vara det ? Har jag burit olyckan ?

Vi är oftast alldeles för okritiska
till våra föräldrar.

Påstår de sig vara våra föräldrar
får de lära sig tåla vad vi tycker om dem.