gnistrande vithet
så mycket skulle jag vilja

vandra
bara vandra

ut ur smärtan

av att se mig i spegeln

ser folken runt mig är jag ett mig
vad är ett mig
ett namn en bild av
undrar hur röster i mötande sam tal kan låta
inte detta överröstande är det skryt skrytsamhet
en inre önskan om att synas mer detta överröstande skär in skär sönder

kunde steg bäras av vinterfolk dessa till synes vita moln
gnistor smidda av vita safirer baddar slutna pannor rätar ut
krampade tankeveck stärkta av oseende kragar kravatter skönhets illusioner
dessa vita moln
safireldar
skimrar nu mjuka valv tömda på krampartad sådd
kunde du höra mitt hjärtas sång skulle du bäras av vintervindens rena
du talar ord jag aldrig vågar uttala
en enda
viskning
ur mitt hjärta
skulle
krossa allt det jag hoppas all min längtan och
kanske vore det skönast

genom det ihärdiga mumlandet kanske bönen blir insteget till är

tänder eldar i händer värmer ögon sträcker vida in i regn
vatten stiger lindar dimma mantlar runt ögon värms av lågors dans
befriade leder andas smygande gång
viskar se mig ej glöm mitt fanns

dina ögons andning rör vid den glömda pupillen
det doftar snö
snöstjärna smälter fuktar min kind doftar renhet sjunker in torkar bort
det är en tår jag inte visste
utan att veta sträcker jag handen längtan driver rörelsen
det kylda fönstret möter
jag minns
en kåre springer över rygg en kåre springer rygg
ryggen flämtar minns hur allt stannade
stillbild
röda vågor
slagen faller randad hud ränder fällda persienner randar väggar
bak slutna ögonvingar
gömmer gråt kväver förtvivlan låser om

just därför
vågar jag ej mer drömma vägar

helt klart hinner ärren alltid ifatt

solandning
öppnar ruta
denna
slutna ram
prismaljus regnbågsminnen dansar
ett trasigt glas jag är detta trasiga glas skulle kunna skära sönder inifrån
är detta glas jag en gång blåst ur brinnande ögonsand var det en kyss var det en andedräkt blåsaren
vandringar eldar böljande tak baldakiner virvlar dofter av kanel av nejlika av myrra
glöm
glömska
glaset fasetterat krona rötter skira målningar etsade vackra viskar
minns
målningar mening meningen ljusdans immat glas ett barn står vid ett fönster en kvinna vandrar silvergata vinternatt midnatt vita höga träd stammar stjärnspråk viskningar snöstjärnor rimfrost immat glas
nu
ligger glaset utspritt skärvor blödande på golvets nötta steg värken skriar bröstvärk trappan gapar ekon tom slukhål trösklar höga lagda dörrmatta
ja
jag vet
du vill jag skall leva på riktigt leva
ser mitt trasiga mina misslyckanden slagen mottagna när jag reste min blick
jag lärdes i fröets grodd tidigt du får inte vara levande
kan inte glömma får inte glömma det
skuldbelagd
det syns inte jag gömmer det väl
jag vet du vill
vet du
jag har alltid haft dåligt samvete upplevt skuld då jag velat leva göra det jag önskade
göm glömska
hur skall jag
nu
kunna leva
riktigt
glöm glömska jag har tappat det minnet livsminnet
glöm glömska uteblir
ja jag vet jag har så ofta hört vill
vill
och jag har sjunkit så många gånger
skärvor målar vägarnas kunde
urkund

dessa stilla tecken svävande mjuka smältande när de når hud en hud vilken då i denna stund doftar rent all denna smuts livet har gett kan anas försvinna för att åter i slutna rum minnas, påminna
ja, jag vet vem jag var vet det jag blivit av att inte vara

andas mitt hjärta andas med vingar av snö
molnen bäddar in spår av slag
vintergräs smeker det gångna
andas
andning

sakta
i nätter av tysthet

när tystkronor andas

det är i de stunderna
då

gnistfolken knäpper upp silverspännen
löser mantlar vävda ur kristalltoner

det är
nu

tystdun
bäddar in

allt

bäddar in tankar i
frid

kan
hända

dessa skenande viskningar reser sig
stiger i förtvivlan skriar inombords
innanhav
bordar fridens källa
river upp
ur
skriar
låt oss
jag trycker ned mal
håll samman

ord bara ord allt är ord vad säger midnattsträden

sluter dörren runt de säger ägodelar detta gamla denna gravkammare
ber facklan linda in allt ber vinden bära askan in i befrielse
jag vandrar bort saknaden bär jag i mina händer
det liv jag aldrig levde

mellanspel alltid denna mellanspelsakt
de inväntade alltid den de drömde
jag var aldrig
även sophögar kan kvida

det symboliska språket lockar fram knivskarpa tassar
skär inre hudlandslakp
skogarna de vackra fria blöder ymnigt
källan den slutna handen om mitt hjärta
linsen det spruckna glaset
ökenvandraren höll i sin hand
glasväggen resta tårar
så tysta detta vackra språk med språkord utan vilja
öppna djupen av varje ords hjärta
rör vid silvertråden
hör den glödande stenen vika upp sagornas väg
fri
befriad
lyft ur falska lockklanger
liv
livsredskap
den karga jorden kvider

fåror spruckna
blixtar
svartnade

det lever en brunn däri
djupt in

lyft brunnen med dina nakna händer

livsredskap
liv

luften doftar snö detta rena väsen en varsam smekning rör vid mina ögon mitt trasiga ber

lägga sig ned jag lägger mig i markens hand i vrå där snö samlas
inväntar inblåsta vita rena snöstjärnor rena mig följer snömolns dofter rena mig
det går att höta stjärnklanger kristallstämmor
stämmarens hand följer öppnandet
dala dalande svävande mjukhet
mjuka tystdun skrudar tystkronor
dessa
tankar stillade
strömmar av ansikten vad är skillnaden av då i detta
strömmande förbi i min ickenärvaro finnas utan att finnas
ser en låga bäras av stjärnhänder bäddas in i molnrede
en kropp ligger sovandes in under snö
domna domnande
blånande berg

tänder en låga tröstar ögon