Det sägs om den kände psykoanalytiska forskaren Erik Homburger Eriksson att han redan vid mycket unga år var en god människokännare. När han såg två starka män som stod vid varsin sida om åsna för att med gemensamma krafter dra åsnan ut på en färja såg han att åsnan satte sig till motkraft med alla medel. Männen drog och slet och åsnan satte hovarna i marken och drog åt andra hållet.
När männen efter ett tag tog en paus för att torka svetten ur pannan och dricka lite vatten gick den lille Erik fram till åsnan och drog den lite lätt i svansen. Åsnan blev överraskad och reagerade direkt genom att ta några steg framåt och ut på färjan som skulle ta den över floden. Männen bara stod och gapade och folkmassan som samlats runt stämde upp i skratt och applåder till den lille Erik.
Men tänk om åsnan valt att sparka bakut och om den träffat lille Erik som blivit skadad fått ligga förnedrad och skamfull i smutsen och kravla. Vad skulle då ha hänt med den framgångsrike psykoanalytiska forskaren? Skulle han valt en annan väg i livet baserad på sina traumatiska upplevelser av människor och åsnor i samspel.
Det enda jag kan tänka är att gränsen mellan genialitet och dumhet ibland är tunn som ett löv.