Vid vilken tid som helst kan man se min figurant dyka upp i detta inre rum som skapats i min sovalkov och då jag vaknat upplever jag att jag för första gången får föra bok för min egen skull i stället för att vara en underordnad bokförare i en jättelik komplext spann av texter. Och bakom eoner av tid eftersom jag i egentlig mening aldrig kan åldras.
Eftersom jag enbart lever då jag på något sätt kopplas upp av min figurants chefer är jag inte medveten om tid eller hur länge det här hållit på. Kanske börjar vår saga långt innan istiden.
Åtminstone finns det de som påstås på något sätt vara delaktiga i verkligheten vid den tiden. Och därför anser de kunna läsa mina tankar. Det finns också de som kallar mig en avart av människa. Men hur ska man kunna känna till den tid som förflyter då det enda som inte förändras är ett stort mellanrum där verkligheten flyter förbi och som avslutas med min sängs båda gavelsidor med de båda kombattanterna som normalt sett för huvudboken och som utses av gudarna. De har två signaturer svart för natten och vit för dagen.
För vem skriver jag till när jag nu för boken för min egen skull? Ja det kan man fråga sig eftersom jag aldrig blev till på vanligt sätt. Troligen kommer jag till det stadium då skrivandet upphör av sig själv eller då jag eller texten på något annat vis skattar till förgängelsen.
När det gäller miljön för övrigt vars komplexitet ingen av mina närstående förstår sig på utvidgar sig och det, som jag kommer att föra bok om, förflyttas allteftersom mot ett centrum varvid alltsammans flyter upp vid horisonten av er nutid.
De som bestämmer har slutligen kommit fram till en kompromiss. Det som nu rör sig omkring kallas nytid och denna komplexitet ska ha med mig som har med mitt skrivande att göra oavsett tid eller rum. Jag blev ju inte till en gång i tiden utan uppstod när skilsmässan mellan natten och dagen blev verklighet. Efter att ha berättat det här för jag har sällan plats för egen roll men nu måste jag ta farväl för texten från huvudboken kallar på mig.

I häxornas skogsbryn flyger mitt jag över stämma som ljud och persona för allt har gått in i vedens pilstam. Allting speglas förstår vi nu från vår villa dit vi egentligen aldrig längre kan nå för allt i vår värld håller på att dö lika snabbt som det bildas varvid bilderna samlas i mitten mot kärnan av det fält som bildar min avskurna del av verkligheten.
Höstens vittrande hörs som en tom eld mot min första egna uppfattning av mitt liv som jag tar emot med en enorm skygghet. Det måste vara början på mitt åldrande utanför min komplexa värld och det känns tryggt. Det finns tydligen ett slut även i min värld och ju mer jag undersöker mitt jag ser jag nästan halvt dolda ålderspår i mitt anlete och jag kan ropa ut mitt namn som skapades då jag blev till som ett korn ur min kärna.