Blixten i Château Cochon
Grisen satt naken i sin inredda ateljé, hans bekväma och eleganta residens där han levde ut alla sina lustar och där han skapade i färg och lera. Det var bara speciellt inbjudna damer som blev inviterade in till ”svinhuset”, som gav en ganska låg klang på hans domäner. Han grymtade förnärmad över det epitetet på en bostad. Han var en förnäm friherre av börd, numera greve, självutnämnd, en gris och ville inte ägas eller tuktas … av någon eller något i sitt Château Cochon.

Livet är kort, och att sätta knorr på tillvaron, att njuta, hade blivit denna anrike Monsieurs, ja egentligen högvördige Greven Le Porcs signum.

Han åt, han älskade och han uträttade sina behov. Han sket dock mycket ovilligt, för odören störde honom, och det ansåg han bestämt: att det var depraverande och anskrämligt för en riktig karl att stinka och sprida odörer så nära hans ädlare delar. Men han kände ändå till sitt försvar - att han trots allt - gjorde ett hjältedåd; han bedrog ju till symbiosen. Och han var lite ofrivilligt stolt över sin insats. Han var ändå ganska viktig! Han älskade att ta hand om sig, förbereda sig, vara sitt bästa jag. Smuts hörde inte till en fin herre. Han var mycket noga att göra sig ren och elegant efter denna återkommande akt av förnedring. Bastu i gassande sol, skrubb och lerinpackningar, han hade ju sin egna förstklassiga Spaanläggning.

Han återupprättade som alltid snart sin värdighet, han doftade som sommaräng och hans stjärt var ånyo åtråvärd, mer än som julskinka. Runda, trinda stjärtklot, hans skinkor var som ett lockande landningsfält för trånande damers beundran, längtan och hungriga kyssar.

Åh, han hade uppvaktat dem alla, med de ädlaste tryfflarna (och avsikter) serverat godsaker, och de, dessa underbara kvinnor och han, hade låtit smaklökarna förenas i jublande samkväm. De drack, och som de beundrade varandra, som de njöt av att mötas i sina olikheter, de utforskade med klövar, tassar, klor, munnar, nosar, trynen och allt var till behag. Han fick honorna att berätta om sina innersta drömmar och fantasier och han gjorde det till en ära att uppfylla leken till verklighet … och ibland målade han av sina nöjda mätresser. De var alltid så vackra efteråt, de fullkomligt strålade, då han gett dem sin charmanta uppvaktning och den sista smörjelsen. Att fånga leenden hos en tillfredsställd Quinna var hans konstnärliga drivkraft. Att få detta förevigagat var en garanti och en skön bekräftelse på hans manlighet. Göra en kvinna till Quinna. Han suckade nöjt.
Han var viktig.

Han vill ständigt lära sig nytt, hur förföra, hur ge njutning, hur ta för sig, hur närma sig en ny art, med ett öppet sinne och allt om hur just för stunden, att för en dag och en natt behaga en kvinna. Utan löften, utan lögner, inga omvägar, bara väcka förtroende, att varmt bara nå rakt in och fram till längtan.

En rådjurskvinna t.ex, hon krävde mjukhet, största lyhördhet och delikatess. En igelkotta fick han närma sig försiktigt, minsta klumpighet eller felsägning och det kunde föranleda taggarna utåt (vilket han en gång fått erfara … när det skulle till). Skarpt läge, aldrig har orden KÄNTS så bokstavliga. Han hade svårt att kasta vatten i en vecka efter den rendez-vousen.

Han mindes natten med sengångerskan, den längsta i hans liv, då natten stod stilla och hur de njöt av att vara. Ett. Och han mindes grävlingskan, hon var uppfinningsrik och nyfiken och ville veta och gräva fram alla hans hemliga lustar, och hon visade honom sina hemliga tillgångar i sitt inre. Vilken målning det hade blivit. Han log snett, över minnet åt ekorriskan, hon var väl en sådan som kallas fetischist? Det var nötter överallt. Hon ville lägga nötskal på hans ollon? ... och knapra. Enda gången han hade känt sig objektifierad. Hon såg inte honom, hon ville bara åt nötterna, få lite variation i sin knapriga tillvaro.

Han var en mycket lekfull gentleman, en glad gris, förnämlig och vågade ta ut svängarna men där gick gränsen. HAN var ju värd att dyrkas, en viktig potent man, hans charm var en gåva som borde uppskattas. Inte kastas ”som pärlor för…” … (Vilka uttryck det fanns!!!) Var det någon som uppskattade livets goda, så är det väl JAG tänkte han förnärmat. Indignationen var hans lilla upprättelse och han satt stolt upp trynet. Det var gott att vara viktig. Eftertraktad.

Stoet lekte han frivola lekar med, hon fick skritta, stegra, gå i spagat, galoppera på kommando. Han höll henne i strama tyglar, hon fick göra alla uppgifter tills han var nöjd, utom att rida … han härskade … och hon älskade att ge igen, låta sin frustration stegra över honom och låta sin ryttarinnas piska mjukt randa hans längtande skinkor. Och visst även en alfahane behöver tuktas. Hon var den enda som fick sätta sig på honom. Hon älskade utan skygglappar och han älskade hennes otyglade rest av vildhet. Han verkligen dyrkade henne. Behövde henne. Han älskade hennes man. Han hade kysst varenda sekund på hennes mjuka mule. Hon var också den enda som fått besöka honom mer än EN gång. Han hade aldrig målat av henne. De förstod varandra.

Men han ville inte binda sig. Det var för många att älska. Livet var en upptäcktsfärd. Som ett färgsprakande smörgåsbord med delikatesser att långsamt avnjuta en efter en. Ett smörgåsbord som han själv inte ville vara en del av. Tvångstankar: julskinkor, aladåber, pastejer - han försökte skaka av sig dem, som en hund som skakar av sig sjön han just simmat i. Usch!! ... han var ju en del av världen. Den fina. Han trodde inte på att äta eller ätas. Mer på att avnjuta eller avnjutas.

Alla kvinnor var underbara på sitt vis. Och alla han hade träffat och uppvaktat hittills hade lett sina vackraste leenden och tackat Ja till ett dygn i njutning, utan löften mer än att njuta livets goda. Han var den gode. Han hade ett gott rykte. Och att avbildas av Comte le Porc på Château Cochon var en av primalkvinnans största utmärkelser.

Han hade aldrig gjort det, han hade aldrig gått hela vägen med en fisk. Han mindes ett möte, och det hade bara stannat vid kyssar, för slöjorna var i vägen och hon var inte med riktigt, hon var undanglidande. Det var också lite för kladdigt, blött, inte alls hans element. Valfläsk och stjärtfenor, varför krångla så?

Närhet.

Greven ville aldrig tränga sig på. Kvinnans välkomnande och lust var DET som tände hans mest … erghhh… djuriska lustar. Då var det nöff-nöff i grandios stajl – där han utförde sin Dans Elegans med sin la’ns. En gång då han uppvaktat en ung pelikanska som inte lärt sig hålla näbben i styr, höll han på sväljas levande. Det var den enda kyss han ångrar. Ärret kunde ännu skönjas om ljuset låg på.

De bevingade kändes lite ouppnåeliga. Men han var lite undrande. Nyfiken. Eller mer… Han upptäckte att hur färgglatt livet än var och hur mycket han än visste, så var väl allt egentligen … så var väl själva grunden bara Svart-Vit.
Eller det hade väl mera blivit så. Han hade kommit hit hän. Det var bara vitt och svart i hans drömmar.
I dagarna sju och nätterna sju; bara dessa två. Svart. Vitt. En sådan enkelhet med dessa kontraster, en sådan skön vila, inga nyanser, inga fallgropar eller djup, bara ett ja eller nej … Enkelt. Och han vaknade varje ny morgon av ett ljuvligt kraxande. Innan han nöjt somnade om. Han var viktig och solen kunde gott vänta.

På den sjunde dagen, utvilad, hoppade han vigt upp, stadigt stående på alla fyra tittade han ut genom fönstret, och där i den gamla eken, mitt i det gröna lövverket satt hon. Han blev som träffad och omsluten av det starkaste ljus. Alla färger och konturer suddades bort. Allt blev tyst.
Kvar, var hon: Skatan.

© Victoria DominiQue