Solen ställde rummet i en sista skälvning, som den alltid brukade göra, då verkligheten förlöpte mig. Jag brukar låta tankarna anpassa sig till färgerna i rummet, innan jag ställer frågorna.
Nu begav jag mig in i den röda zonen, som jag alltid gjorde, då jag skulle ställa scenen till svars med en samvetsfråga.

- Om jag nu inte hade fått för mig att skriva, hade jag levt lyckligare då?

Jag borde ha förstått bättre. Rummet tar emot frågan med ett halvkvävt men häftigt känsloutbrott, eftersom den vet och jag vet, att redan som liten pojke avdelades synfältet mellan den värld jag skapade i mitt inre och vardagen, medan verkligheten kom och knackade på, då den inte hade något annat att göra. Bortanför den mur som yttervärlden utgjorde fanns alltid en metod, där jag kunde både andas och leva ut mina komplex genom ett sinnrikt system av bildverkan.

Jag ser mig i spegeln och inser, att de månögon, som jag är utrustad med, gör, att allt, både den yttre och den inre verkligheten, blir samstämda och har ett utbyte med varandra och eftersom det är morgon är det väl dags att kura och huttra den i borta-landets kylslagna tomrum, innan förlöpta bilder från mitt liv kommer på besök.

Verkligheten är kanske bara en myt, men det är underbart att leva i den.