Speciellt äldre generationer håller fast
vid uppdelningen i kropp och själ.

Att ha ont i kroppen är då förknippat
med tanken att "det här kan inte jag rå för"
medan den mer skrämmande tanken
att tillståndet skulle vara "psykiskt"
skrämmer just pga av att "men då är
det väl mitt eget fel".

Är det kroppen så går jag fri från ansvar
men är det själen drabbas jag av skuld.

Om det vore så enkelt ändå !

Idag har man kommit så långt att man inom
vården knappt ens längre använder sig
av begreppet psykosomatik.

Det säger inget. Det är urvattnat eftersom man
inte längre tvivlar över att väldigt
många kroppsliga obehag, smärtor och
sjukdomar har sin upprinnelse
i ett lidande psyke. Man resonerar
snarare så att kropp och psyke är
blott två sidor av samma mynt.

Det betyder att vi står kanske inför
en revolution inom människo-
vården där vi inte längre tjafsar fram
och tillbaka huruvida det är kirurgen
som ska operera eller psykologen som ska
lyssna. Det är möjligtvis båda två som
ska jobba ihop med patienten.

Att en jävlig barndom som har handlat
om ett starkt bortträngande av viljan och
förmågan att med känslorna uppleva
sitt skeende kan ligga till grund för
en mängd olika kroppsliga lidanden,
både då och långt senare, är något
vi idag inte längre förfäras över.

En rad olika svåra "folksjukdomar",
såsom cancer, diabetes, hjärt-och
kärlsjukdomar, psoriasis, migrän mm mm
har inte kunnat få några enkla svar på hur de
uppkommit...kanske därför att psykiatrin
i sig har stått stilla och psykologerna
inte vågat profilera sig på andra
områden än lönen och den snabba kbt-metoden.

Jag är säker på att vi går en ny tid till
mötes så småningom, där svåra
kroppsliga symtom alltid ses som
en förlängning av eller ersättning
för något vi dittills inte kunnat
minnas pga dess fasa det väckte
en gång i tiden. Det betyder att vi i svåra
och livshotande ärenden alltid
ska låta "kirurgen och psykologen"
arbeta tillsammans.

Betoningen på den ena professionen
eller den andra kan variera men de
ska inte vara främmande för varandra
utan ta sig an patienten utifrån
tanken att "alla är vi barn i början".

Vi är inte kropp i ena stunden och
psyke i den andra. Vi är en person
i en kropp. Vi är inneboende. Vi är ett.
Men kan känna oss ensamma, som
halva. Därför söker vi ock vårt komplement.

Vi är en psykisk, social varelse.
Människa. Djur. Odjur.
Allt beroende på.

Framför allt har vi behovet
att formulera oss. Skapa oss.

Det måste också kirurgen lära sig.