Två var de som dansade in, en själ och ett spöke.
Själen var väl svart, spöket förmodligen vitt.
På strålar av ljus som månen spritt,
de svepte fram på Pukaströms sjöaflöke.

Skönt var det att se de två
som i nattens dimma och snörök snodde.
Men vittnet till virvelns lek tappade tron han trodde.
Kontrasternas svart-vitt bröt in i det grå.

En juninatt var Näcken där med sin harpoflygel,
han spelte de okroppsliga tu ett spratt,
vitt och svart blev till frack och kravatt.
En skatas skratt, en flygolycka till fågel.