Jaha, det skulle bli en sådan natt.
Marterad av en molande värk i underkäkens vänstra längst-inne-skrymsle vred och vände jag mig fåfängt för att få ro för plågan.

Jovisst, att lida är att leva, men vid alla gudar , nu vill jag sova!
I fosterställning stannar min kropp, som ett frågetecken i bädden. Jag ser genom fönstret hur stjärnorna lyser från den nattsvarta himlen.
Tankarna far som dom gör när otrivseln och tröttheten bor i samma kropp.

Hur vågade jag födas under denna kalla och mörka himmel, Var kommer hoppet ifrån?
Och sedan, det stora brottet, att du blir du och jag blir något avskiljt annat, hur klarar man det?
Finns det något som helar?
Hur erövrar man sin mening?
Tror du du kan, inbilska dumbom!
Vem tror du du är svettig och ångest riden?
Vem kan jag möta så här,blottad och naken under min himmel?
Kan jag ens ta hand om mig själv?

Envist fortsätter värken.
Är det en sur gammal mjölktand som förtvivlat biter sig fast i gommen?

Nåväl,
stjärnornas ljus kommer till mig. I lättnad rätas kroppen ut.
Och jag somnar till slut.

I drömmen är jag tio år, på planen mellan uthusen är en spegelblank is. Hemmaplanen. och jag åker med säkra skär. Det gnistrar om skenan, isens kristaller och vintergatan över det hela.
Övermäktig hejdas jag av denna utomjordiska skönhet. I bävan inför det oändligt stora släpper min gapande mun ut lungornas värme i nattens kyla. Den kylda vattenångan bildar en rök som döljer det som hittills varit drömmen och scenen blir vårens, en ljusgul grönska, en fjäril fladdrar förbi, dröjande och färggrann.

Klockan ringde och allt var över. Vad hade hänt?
Jag kände mig mer än vanligt stärkt av sömnen, men visst hade jag väl i går haft värk i en visdomstand?
Mitt i den vanliga frukostrutinen lösgjorde sig ur drömmen jag hade glömt en fjäril. Doften av téet eller marmeladen på det rostade brödet, vad var det som lockade den?
Jag erinrade mig från skolan att en fjäril börjar som ägg, sen kläcks det och ut kommer en larv. En glupsk liten larv som bara äter och äter. Var det inte så att en del arter hade ett flertal stadier innan de nått sin gräns som larv?
När vet man att man nått sin gräns?
Visst hade jag varit där några gånger i livet, utan mening som segel utan vind.
Den krisen är existentiell.
Larven spinner sitt hölje, en puppa, för att möta sitt mörker, en ökenvandring på stället.
Så en dag bryter den sig ut. Den exponerar sina nyfunna vingar för solens strålar. Den har funnit sitt rätta jag och den lyfter.

När jag frukosterat och borstat mina tänder satte jag mig ner för att skriva. Det var något från natten som skavde i minnet. Men tankarna gled undan, som oslipad skridsko på is.