De vibrationer av magnetiskt slag,
som registrerats nyss i vår galax,
de borde märkas här i dikten strax,
liksom de darrar i mitt inre jag.

De svarta hålens fjärran kollision
kan nu förmärkas som magnetens vågor.
De borde eka också här i diktens lågor
och ge en aning om Guds egen ton.

Kan rytmens rubbningar i diktens versrum
och ordens snubblande med rim och ljud
bero på darrningar i universum?

Jag skriver dikter om min tro på Gud
men skälver inför rymdens sändebud.
Och dikten tvekar mellan tro och faktum.