Det verkar vara på det sättet
att skyller du allt på den andra
så kan du inte växa.
Narcissisten skyller allt på andra.
En narcissist kan inte växa.

För att kunna växa
måste man kunna sörja.
Melankolikern ( den djupt deprimerade )
sörjer inte en död/förlorad person.
Den sörjer någon/något omedvetet
inuti sig själv
som i grunden är en annan människa
men som hon, melankolikern,
inte kommer åt.

Melankolikern
har inte gjort någon uppenbar förlust.

Att sörja en död
är friskt.
Det måste alla göra.
Liksom en avslutad relation.

Att ( inte) sörja något som ännu lever
som ännu skulle kunna finnas till hands
och som man behövt
men inte haft tillgång till
är att bli melankolisk.

"Jag släpper inte taget"

"Jag lider"

"Det är synd om mig"

Det är narcissistens första och sista ord

"Det är synd om mig" ( som inte kan sörja....
som inte vill sörja...för allt var/är den andres fel )

Då den man omedvetet ändå sörjer
fortfarande lever
föredrar jag att kalla tillståndet
den "vita sorgen"

Jag tror det handlar om kronisk
olycklig kärlek.