Klävitt, klävitt! Vak upp för självrannsakan,
du jordens barn! Vår månes kranium
som gulvitt vittne grinar hålögt. Stum
går hon och spökar blekt i molnens lakan.

En vit titan, men zinkvitt genomskinlig,
är månens skiva vittne till vår jord
och dess förstörelse, snart färdiggjord
och hjälpinsatsen nästan oupphinnlig.

Förnekarna, som ljusets änglar klädda,
naiva i sin självtillräcklighet,
med oskuldsfärgens falska arsenik

har inte ens förstånd att vara rädda,
berusade av påstådd nykterhet.
I deras vita vecka står snart jorden lik!