Varje dag samma sak, dränker orosfladdret i mojito, den där som du älskar. Ber om att inte bli lämnad idag heller. Varje dag är en ny dag. Varje dag kan allting vara annorlunda. Varje kväll börjar något växa ovanför mitt huvud. Något mörkt.

Låter klänningen falla, den där som du köpte.

En iskall säng. Jag fryser alltid. Du överröser mig med filtar men kylan kommer inifrån och kan inte stävjas. Bara när du är fästad i mig är jag varm.

Närmare, närmare, kan aldrig komma tillräckligt nära så jag flyttar mig längre bort istället. Du är en magnet, jag måste slita mig loss. Vågar inte fästa mig vid den där lukten, vid hur din hud känns under mina händer.

Så snart du somnat spräcker det där mörka taket. Taggprydda grenar tränger sig fram, sprider sig i rummet, vrider sig in i varandra, lägger sig som ett nät över sängen. Runt mina lemmar virar de sig, stryper blodflödet, fäster mig vid madrassen. De drar i mig, förvrider min kropp. Några sliter tag i dig, du viftar irriterat till, men vaknar inte.

När hela rummet är igenvuxet, något vackert i allt i det onda. Små rosenknoppar, redo att brista. Ja visst gör det ont när de brister, men ondare att försöka hålla tillbaka, sprängas bakom för trånga blad. Du väntar på det där säger du, men du hinner aldrig med. Det blommar över för fort, blad som vissnar och lossnar. En älskar-älskar inte-lek tills bara älskar inte består.

Det finns inte en chans att du kan älska det här.

Om mornarna vaknar jag med sår över hela min kropp. Små hål. Blodfläckar över lakanen. Över golvet brutna grenar, sly att snubbla över och rispa fötterna på. Märken i golvet av frätande sav, svart galla. Rosenblad och obrustna knoppar.

Du frågar vart allt kommer ifrån och jag vet aldrig vad jag ska svara. Du har rivmärken över ryggen och armarna, men jag säger ingenting. Städar bara undan under tystnad. Gör ett bål av spillrorna. Häller upp en ny mojito. Dränker orosfladdret.