ARV
Jag står stilla framför platsen. Ser ner på den våta jorden. Någon gång ska naturen återta även detta. Här ligger han nu begravd. Formellt uppklädd, det är ju fråga om en begravning trots allt, och stel även till kroppen. Rigor mortis har jag hört att det kallas. Huden är troligtvis vit, nej kanske svart nu. Är det tillräckligt kallt i jorden för att huden ska svartna? Hur som helst, nu ligger han där. Plätten av upprotad jord är hans arv, det enda som betyder något för honom i alla fall. Det sura regnet, giftet ur skorstenarna... Dessa kanske mattas ur efter hand. Metall och plast ligger kvar som skärvor efter det vi kallade livet. Ja, mer än dem egentligen. Skärvorna är lika otaliga i både antal och variation som de är obetydliga. Det kan vi ju hoppas.

-

ATOM
Ju närmre vi studerar, ju närmre vi söker, desto mindre är beståndsdelarna vi finner. En gång i tiden döpte en av de där gamla grekerna (såklart) den minsta delen han kunde tänka sig till "atom", som betyder odelbar. Men visst fortsatte vi söka, se närmre. Vi såg att atomen visst går att dela. Elektroner, protoner, neutroner. Två i kärnan och en i omkrets. Nu var vi väl ändå där? Det minsta? Nej för dessa består av kvarkar. Alla möjliga sorter som samtliga bildar diverse "grundläggande" partiklar när de sätts i olika konstellationer. Men nu, NU, är väl botten nådd?? J-... Nej såklart inte. Gå mindre, så litet universums och rymdens alla regler tillåter så finner vi de hypotetiska "trådarna". Endimensionella entiteter vars natur blir den deras frekvens motsvarar. En universal lera att forma till teoriernas alla figurer! Och det är just teorierna det spelar roll för. En teoretisk fysikers leverne är tätt invirat i dessa trådar, men för oss vanligt folk spelar de knappast någon roll. Hur många är dina problem? Så många du söker efter! Ju närmre, mer intensivt du stirrar, desto fler finns där att hämta. Vill du kanske veta hur många av dessa otaliga mikroskopiska beståndsdelar vi faktiskt kan se? Bara atomen. Det är knappt vi ens kan se den heller. Resterande existerar bara genom de mest kreativa av vetenskapsmännens teorier, aldrig att beskådas. Aldrig att bli någons problem som inte gör dem till det.

-

ANONYM
Det är svårt att röra sig. Till alla håll är jag omringad. Antalet jackor som prasslar mot varandra går knappt att räkna, och benen syns inte alls. Jag är här med vänner. Vi väntar på att något ska hända, att någon ska kliva ut från porten och säga något. Ingen är riktigt säker på vad, men vi vet alla att det kommer vara viktigt. Vi vill inte missa det. Vi och tusentals fler. Någon tränger sig genom folkmassan. Bökar och puttar sig fram som ett svin i trögflytande lera. Svallvågor av människor som knuffas in i människor. Ansikten vänds tiotal i taget för att identifiera ursprunget. Sorlet av hundratals konversationer stängs av när porten slår igen bakom en svartklädd figur. Plötsligt är allt tystnad. Några ord yttras, kan inte riktigt höra vad, men det får bifall. Röster reser sig och ropar, trängda händer klappar hetsigt. Jag klappar också. Alla klappar, världen och mänskligheten klappar. Vad var det som sades? Jag ser mig omkring, snabbt åt alla håll. Flera andra gör samma sak. Drar upp mobilen, livesändningen. Vad sades? Skärmen fryser på en bild av oss, publiken. Ansikten så små att de blir ett detaljerat mönster snarare än individer. Hudfärgen, jackor, hår, ögon, allting flyter samman till en oidentifierbar massa. Jag ser mig omkring, upp i luften. En pixel i myrornas krig. Jag är anonym.

-

ALLTID
Mellan all-tiden och noll-tiden ligger viss-tiden. I den lever allt folk, och resten av alltet för den delen. Noll-tiden är ett ögonblick; alltid för knappt för att uppfattas, alltid omedelbar och förgänglig. Alltid... När du inser dess existens är den redan förbi. Det är den här tiden vi vi undflyr, men utan att någonsin lyckas. Den biter oss i hälarna, skriker så det river och blöder i trumhinnorna att "nu är den förbi!", "ögonblicket är över!", "nu är du miljoner ögonblick äldre!". Noll-tiden är en vardagsskräck. Den är det lilla i våra bakhuvuden som piskar oss att springa vidare utan att någon gång kunna stanna och andas ut. Viss-tiden är vårt "nu". Den är evig och efemär på samma gång. En skiftande, slingrande sak. Aldrig riktigt medveten, alltid närvarande. Det är viss-tiden. När man väl varseblir den utvidgas jaget obehagligt mycket. Allt som pågår samtidigt, allt som rör sig och skriker och äter och stirrar och haglar och har ett mål det mer eller mindre metvetet strävar mot. Viss-tiden är elektriska signaler i hjärnan som uppfattar sin omgivning och försöker kompromissa mellan noll-tiden och all-tiden och sedan projecerar detta på vårt medvetande, nej, ÄR vårt medvetande. All-tiden är en rak kontrast mot de båda andra. Aldrig riktigt där, aldrig aktuell eller i stånd att göra något. Den ligger som ett av universums fundament. Ingen kan nå den. Inte ens typiskt bestående företeelser som sten och vatten är jämförbara med all-tiden. Den är per definition evig, vilket gör den fullkomligt omöjlig att förstå sig på men samtidigt en strävan som varje tänkande varelse i någon mån besitter. Vi vill bestå. Vi vill lämna ett avtryck. Kanske i något som håller. Men inget håller för den gnagande all-tiden. Inte stjärnor, inte galaxer, inte svarta hål eller rymden själv. Så arrogant av oss att ha den där driften. Vi gör försök att närma oss den genom vardagliga uttryck som "den har ju alltid varit där" eller "hon är alltid så där". Hur många hittar du i den här texten? Vi gör så, ständigt, nej jag menar alltid. Alltid missbrukar vi evighetens namn. Aldrig förstår vi den. Kanske borde den döpas om till just "aldrig" då det vore en mer korrekt representation av dess karaktär. Ändå omfattar den allt vid alla tillfällen, så kanske inte helt rätt ändå. Ännu en gång undflyr den definition. Ännu en gång ger jag upp mitt försök. Det gör jag alltid.

-

AROM
Han vaknade på samma sätt som alltid. Ett högljutt tjoande och en trippel saltomortal upp till taket, vilket han tog spjärn mot och sköt därefter ner emot golvet. Han liknade en slags skär missil med sin abnormt höga panna. Skallig och ännu blänkande efter kvällens omfattande inoljning med lavendelextrakt. Nästan nere på golvet vände han på ett onaturligt sätt mitt i luften och sköt fötterna framför sig. De landade bekvämt i ett par rosa fluffiga tofflor. Mannen sträckte på sig som en katt. Varje led i hans spänstiga kropp så mjuk att en olympisk gymnast skulle skämts vid åsynen. Totalt utsträckt drog han på sig en cyan stjärnmönstrad sidenrob och trippade ut ur rummet med en balettdansös graciöst överdrivna rörelser. Väl inne i badrummet valde han ut morgonens olja. Något djärvt, en arom som slår alla den möter i ansiktet, ett synnerligen koncentrerat extrakt av rosor. Ett ögonblick senare var hela den enorma pannan smord till glänsande perfektion och vardera mustasch fick sin egen behandling med rosdoftande vax. En specialdesignad limegrön krustång smekte de båda mustascherna till oklanderliga spiraler. Den mördande väldoften av varma rosor steg från det perfekta resultatet. Hans förträfflige excellens Fujiwara log förnöjt genom smala läppar, putade till falsk fyllighet. En lågmält "Hohohohohohohohoho" undslapp honom innan han fortsatte med morgonritualer ingen utom han själv skulle förstå.

-

AKUT
Det är inte stilla längre. Lugnet sväljs av ett oidentifierat obehag. Det är något med kroppen. Vad är det som händer? Halsen känns tjock, trång, och torr. Saliven är helt borta. Flämtande snabba andetag. Något är inte rätt. Något är inte rätt. Är det något i bröstet, känns det inte ett tryck där? Jo hjärtat slår snabbt, snabbt som- och det är nog inte helt jämnt, otakt, inte rätt. Stramar mer om halsen, smärta i handleden, är det så det känns, är det en hjärtattack? Kall, helt frusen, som en våg av arktiskt havsvatten från huvud till tå. Svetten tränger ur porerna. Hjärtat DUNKDUNKDUNK! Snabba andetag. Taket känns långt borta, världen snurrar sakta, obalans, hade fallit om jag inte låg. Torr, så torr i munnen. Måste upp, ringa någon, måste hjälp, måste ha hjälp! Det här är inte rätt interättalls! Måste in till akuten NU, måste SNABBT! Var är telefonen?? FAN. Andetag, hjärta, snabbare snabbare, farligt snabbt det kan inte vara bra intebraalls! Fan, hjälp, tårar svett. Skräck. Vågar inte röra mig, tänk om det är ansträngningen som blir för mycket, tänk om det inte går längre, tänk stopp och död. Nej, nej måste. Måste upp iväg till hjälp. Ur sängen! Byxor tröja skor! Fan hur dörr. Låsa upp, famla svettig glider. Andas, så torrt, ANDAS! Hjärtat smärta, smärta, NEJ SAKTA NER! ... Andas... Djupt. Ett, håll, ut. Två, håll, ut. Tre, håll, ut. Jag sätter mig på golvet. Jag tar det första avslappnade andetaget. Måste dricka något. Torr i halsen än. Kan jag stå? Nej, ta det lugnt, vila. Känn inte efter, slappna bara av. Fan vad orimligt. Hatar panikångestattacker så jävla mycket.