Kap 13 - Hennes majestäts Nyårsnatt




Det var en mycket mörk natt. Sent var det också…
En väldigt kylig natt och de första kvällstimmarna vittnade om dimmans ankomst som tilltog alltmer från en närbelägen sjö. Dimman lade sig över hela området och så småningom trängde den sig igenom alla växter som tycktes upplösas i den urgamla granskogen. Den skymde allting och utan undantag såg den till att fördunkla den obetydliga smala vägen som nyligen var belagd med djupt svart asfaltbeläggning.
Utvecklingen fortskred alltefter den tidiga kvällen och några timmer senare sjönk temperaturen plötsligt och nådde nollpunkten. Fuktigheten i dimman pressades ner på marken och förvandlades till en tunn ishinna. Den smala vägen blev halkig och mer än livsfarlig att bruka som körbana.
Tillståndet bekräftade bara naturens reguljära process och tydliggjorde höstens hårda grepp som tog med all sin kraft en orolig natur i besittning precis som alla tidigare år.
I den lilla gläntan mellan den stora sjön och den smala, krokiga, krångliga vägen, låg sommarstugan, ett litet stycke i en trakt befolkat av lantmänniskor, i ett mycket otillgängligt, område.
Just den här kvällen, en av höstens alltmer tidigt mörka kvällar, var han mycket upptagen av sin målning i sin ateljé som låg en bit från den där orten, byn.
Han var fullt sysselsatt med målandet när han hörde ett dånande muller. Det följdes av ett skramlande ljud, därefter blev det dödstyst. Allt ljud uppslukades av en kompakt tystnad, natten svalde glupskt mullrandet.
Däremot blev han blixtsnabbt uppmärksam. Han tvekade inte att tolka väsandet och kunde föreställa sig det möjliga händelseförloppet. Han kunde på en gång förstå att det var en bilolycka och han kunde t.o.m. tänka ut skadan genom ljudets styrka och nattens tystnad. Men han gjorde inte fler formuleringar och drog inte heller några ytterligare slutsatser för att han hade hunnit komma snubblande redan fram till händelseplatsen. Det gick så fort att han knappt hann känna av kylan och var nära att tappa andan av kylans skarphet.
Han upptäckte katastrofen och granskade hastigt situationen för att få helhetssyn just för att gå vidare i sitt agerande. Dödsverket har skett och bevittnande ett sista avsnitt av någon annans liv som var ett faktum. Just den skrämmande tanken slog honom och den intensiva paniken spred sig, genom en kronisk skakning under hans agerande.
Det var en personbil som hade sladdat av vägen över ett dike och kört rakt in i en björkstam. Det rykte från den demolerade motorhuven. Förödelsen bekräftade att en våldsam kollision just hänt. Det lyste fortfarande från strålkastarna, radion var på och dörren på andra sidan var öppen. Vilket tydde på att den chockskadade föraren hade klivit ur bilen och kanske chockad gett sig av. Men det var för mörkt för att han skulle se efter, var föraren, vilken riktning, vilket håll han tagit, inga fotavtryck eller spår, inga fotsteg hörde han heller. Inget ljud hördes överhuvudtaget.
Han skyndade sig runt bilen och där upptäckte han en person liggandes på magen som knappt syntes. Från ett nära håll och i det mycket svaga ljuset fick han se att det var en kvinna som desperat försökt komma så långt som möjligt ifrån bilen. Försöket hade misslyckats och hon var så svårt skadad att hon var medvetslös.
Han bestämde sig för att lägga henne på ett mer bekvämt sätt. På grund av hennes kraftiga kroppsbyggnad misslyckades han med att förflytta henne, inte heller lyckades han vända henne på rygg. Såret på den vänstra sidan av ansiktet var stort. Den sträckte sig ända från käken till pannan. Men han kunde inte upptäcka ytterligare skador eller avgöra om någonting var brutet.
Hon hade ganska tunna kläder på sig. Vilket tydde på en sannolikt nöjesbetonad bilfärd och musiken som hon lyssnat till var fortfarande på. Från hennes kropps ångande trygga värme kände han de pulserande starka känslor som formats som till tryggheten själv där bakom ratten, präglad av den sinnesstämning som måste ha gjort bilkörningen mycket trivsam och harmonisk.
Men även om detta fridfulla tillstånd kändes ganska fint och bra, en rätt och riktigt kombination så blev resultatet självklart olyckligt. Bekvämligheten kunde ha omvandlats till trötthet och rutinen kunde ha orsakat en form av sinnesförvirring som då ledde till en dålig uppfattnings-förmåga då av den livsfarligt smala vägen. Därför kunde hon inte förutse olyckan i den mörka höstnatten eller ens känna en föraning om risken att råka hamna ute i den knivskarpa kölden. Hon måste ha bortsett ifrån, räknat bort distraktionen eller bristen på koncentration som förde henne rakt in i den obarmhärtiga kylan.
Kylan aktiverades genom att hastigt invadera henne som nu började sluka alltmer av hennes kroppsvärme. Den kommer utan tvekan att förgöra den utsatta kroppen och därmed, med all sannolikhet, att förvandla den till en menlös och nedfryst köttklump.
Kylans grymhet kan faktiskt förvandla den vita hudfärgen, med ett inslag av rosa, till en grotesk blålila nyans som väcker avsmak och möjligen utlöser kräkreflexen. Hon räknade alltså inte med ett dödens möte.
Om hon nu inte redan var död så hade hon i vart fall svimmat. Men ändå, hon svävade åt än den ena och än den andra riktningen, i alla fall.
Tack och lov, så hade hon livet kvar i behåll, ännu så länge.
Han föll på knä och omfamnade det sårade huvudet och lyfte det för att få stopp på blödning. Men plötsligt fick han en känsla av att ansikten var bekant. En mycket kort stund av en viss tveksamhet så kunde han, då med all säkerhet, garanterat säga sig att det inte går att förväxla henne med någon annan. En blixtsnabb undran trängde fram i medvetandet om situationen och han paralyserades av panik. Blandade känslor överrumplade honom och tog grepp på hela hans tankeförmåga och utsträckte överraskningen till en bestörtning i ett slag.
Han kände ju igen henne, mycket väl.
Hon var medias mäktigaste drottning, ”Hennes Majestät” med glamour och i ett glänsande högsäte. Men också med en surrealistisk jämförelse kunde hon upplevas, av somliga, som en bläckfisk som har fingrar i allt och annat. Där finner man alltid maktens despotism och tendensen till förtryck.
Han kände henne, liksom de andra av hennes slag och såg henne som sådan. Troligtvis för att de hade en extrem överkänslighet och en sensitivitet, ömtålighet, som inte var för annat än att skärpa innebörden i hennes uttalanden. Och med en överdriven framställning dramatisera det och skildra dessa med elementära misstolkningar.
Den chockerande händelsen har fått igång hans livs revy. Den liknades vid en dimensionell defilering eller en magisk uppvisning.
Han kände till hennes framgångsrika karriär inom journalistiken. Han kände också till att hon denna kväll var på väg till sin farmor på landet, där hon skulle tillbringa helgen. Hon skulle ha varit framme många timmar tidigare men själva olyckan som inträffade satte stopp för det. Någonting var fel.
Hon var känd för sin extrema inställning till invandringsfrågor. Med hårda nypor och med en fanatisk grundinställning handskades hon med frågeställningarna och knep poäng för sina åtgärder. Hon kunde konstens inläggning av provokationens tillsatser och kryddor, därför fick hon mycket för sin valuta. Konsten har sina recept, att hålla budskapet inom ramarna.
Men utöver det, hade hon en egen lustig grundtanke om att undgå att bära några direkta konsekvenser. Hon lägger äggen där hon med säkerhet vet att när de kläcks blir det inga höns alls. Allt detta visste han om henne trots att det var ganska länge sedan.

Men i en senare vetskap var fallet ett annat. Nämligen att hon hade mognat. Hon har växt på alla kanter och fronter, inte minst har hon utbrett sina fläckar med svett och bläck. Kunskapen om olika folkgrupper och nationaliteter upplevde hon som ett måste om hon vill uppnå skickligheten av den riktiga bärande ryggradskarriären. Engagemanget och entusiasmen ledde till styrka och konfrontation.
Repetitioner och upplevelser av olika situationer i samma fråga ledde också till ondulerande yttranden. Slutligen uppfattade hon urskiljningen och granskade immigranternas ställning såsom en andra medborgarklass. Hon hade bortsett från alla konventioner och godkännandet av samhörigheten, och bestämde sig för en sådan granskning. Tillståndet kunde inte tyda på annat än upphävandet av tillhörighet och existensförnekande.
Om man som utgångspunkt hade den fördelningen av det svenska samhället i olika klasser, som uppstår av samma medborgare, då gör särskiljandet i själva medborgarskapet att immigranterna bedöms som utanför själva samhället. Han anses vara en sådan, vad än han är eller hur han än beter sig. Sammantaget var det inte alls komplicerad men själva kalkylen? Den ledde ingen vart.
Han kände henne väl sedan länge men då trodde han att hon talade för alla svenskar tills han själv kom på sitt eget misstag och blev förbannad på henne för dessa vilseledande uppfattningar och felaktiga avspeglingar som gav en förskräckande bild.
Han kände igen henne från ett flertal tillfällen, från alla de gånger han läst hennes artiklar i olika avseenden och inför aktuella frågor om heta omständigheter. Han kände igen henne från inläggens argument med voteringar, från arbetslöshetens debatter, från brottslighetens ordfejd, från skilsmässotvister, med kontroverserna om neutralitet m.m.
Hon hade alltid sin roll i alla resonemang, dispyter, diskussioner och samtal.


Allting brukar vanligtvis gå rakt in i osämjan, inte minst strömavbrott, influensa, väder förändring, sol- och månförmörkelse eller jordbävningar, allt hon kunde hitta ledtrådar eller någon anledning till att förknippa det med immigranterna. Alltså, i alla dessa tillfällen anpassade hon sig och därefter spikade upp sina egna förklaringar. Så om de inte kunde förändra världen, så skulle ”de” påverka och förändra Sverige.
Det var inte konstigt att han hävdade sin kännedom och tydligheten tog allt mer form under rampljuset när hon tillkallas till ett yttrande vid intervjuer på tv. Då såg han henne som en antagonistisk person. Han kände att han tyckte kolossalt illa om henne. Synbarligen var det helt logiskt och absolut acceptabelt att vem som helst kunde trängas in i en sådan ond cirkel.
Där stavades hennes namn och där ingraverades hennes ansiktsuttryck och fysionomin i hans djupaste minne inmutades med all avsky. Därför var det inte alls så konstigt att just vid olyckstillfället, och inför en sådan mycket kritisk situation, var hans reaktion så stark.
”- De där skyddssökande som trodde att vår välfärd är en fördel på den individuella nivån, men så är inte fallet vad det gäller den uppstående problematiken av själva existensen. Detaljerna och fördjupningen i fråga kan förvärras när allt förknippas till nationens bästa!”
Man visste inte riktigt vad hon menade med det. Men det bäddade för ytterligare en kravuppställning om tacksamhet och lydnad. Eller att gång på gång, i jämn takt, måste immigranten gå omkring och ständigt be om ursäkt för att han eller hon finns till.
”De där, ska ha det helt klart för sig att de är gäster. Därför måste de hålla sig till värdarnas regler och etik. Och att de förr eller senare skall återvända hem. Vi kan inte bara stå och se på när vår kultur drabbas av märkligt otäcka förändringar, inte heller kan vi låta dem påverka vårt humör och vår egen sits.
Vår tradition är vår trygghet: Just därför måste vi ständigt påminna dem om verkligheten. De får aldrig glömma att de kom för att återvända…”
Alla dessa bilder återupplivades och togs blixtsnabbt upp i tvångstankarnas trappuppgång. De pressades fram in mot förgrunden såsom en ridå. Han kunde inte se henne längre framför sig, bara genom den genomskinliga slöjan. En unik slöja som skapad av en abstrakt sammanställning, av utvalda ord, frågetecken, utropstecken, meningar, leenden, ögonbrynens rörelser och blickar. Ett slumpmässigt urval av hennes egna yttranden och aktioner förvandlades till denna genomskinliga slöja som ett collage.
Hon läckte varm vätska.
Sekunderna rann genom hans klyftor av splittring. Hans händer var fulla av blod. Hans sammanblandning av föreställningar, känslor och engagemang var såsom en aggression. Hopgyttringen fick honom att gunga mellan motsägelser, kyla och värme, mellan det förflutna och nuet, mellan bestämmelsen för eller mot ”Hennes Majestät”, mellan godheten och ondskan, mellan sig själv och omständigheten och mellan en inre respektive den yttre påverkan. Dragningsfältet var tyngre än någonsin och hans överansträngning bevittnades enbart av den tystnad som rådde över den mörka natten.
Övertygelse tog sitt grepp om honom. Det var hon som hade skapat ondskan och försett honom med dess anlag som ledde till en sådan självklar splittring av illvilja.
Han blev förvirrad till upptakten av hans bligande och stirrande förvånande tveksamhet. Paniken fördubblades, till en del av själva olyckan och den andra av detta okända framträdande av ett absurt paradoxalt beteende som var olikt honom. Det blev nu ännu en personlig skada redan utöver de gamla skadorna som hon har förorsakat honom.
Han kände sig farlig, han anade att aggressiviteten började förgifta hans omdöme. Han skrämdes av själva känslan av att vara en sådan potentiell person med sådan tankar och så svag inför ett hinder av ett sådant konstigt collage.
Han kunde inte förstå hur hans vilja kunde bli så blockerad. Det var en komplett och infekterad process av motsägelser, sabotage, splittring, en inre konflikt, stormiga känslor, häpnad och svett. Denna process bekräftar ondskefulla beteenden. Allt hände på samma gång och det är inte bara frågan om tyngd utan också om de ytterligare mer utvecklande risker. Allt var såsom en triangel. Det var han, hon och en okänd dragningskraft.
Processen har gått för fullt. Tidens gång brottas ner och livets aktningsvärde går rakt in i panikens skugga som råder. Ondskan har som alltid varit tilltagande i kaotiska lägen och behärskar i frånvaron av rätt värdering. Ondskans redskap hämtas aldrig någon annanstans än från individens inre. Ondskans verktyg skapas av skräp, alltså av gamla oavgjorda beslut, uteblivna åtgärder och allt och annat som kan ligga och ruttna där inne, i hans inre. Allt som kan ruttna kan också frigöra giftiga konsekvenser som i sin tur kväver känslorna och stryper godheten.
”Gå!”
Gå. Låt henne vara och dra dig tillbaka. Gör inte mer än att inte bry dig.
Ansvar?
Dåraktiga löjligheter, du skulle inte besvära dig av ansvar.
Du kommer inte att stå till svars inför knäckande skuldkänslor, inget piskande av samvetes kval och inte heller får du de värsta mardrömmarna. Du kommer inte att få lida av långa sömnlösa nätter, vridas och vändas på stekpannas botten. Det blir hett med en slitsam ångest. Därför behöver du inte oroa dig.
Ingen kommer att köra förbi platsen utom farbror Bertil, tidningsutdelare, på sin vanliga tidiga runda. Han kommer att upptäcka denna köttklump liggande utanför livets kant. Hans upptäckt är då väldig sen och det enda som han kan göra då med generositet, är att täcka liket med sina tidningar. Troligtvis kommer några av hennes artiklar vara med i tidningarna eftersom det nu är höst.
Det sker en massa förändringar nu för tiden, inte minst depressioner, självmordsförsök, mordbrand och våldtäkter. Vilket hon har mycket att säga till om.
Gå!
Men han stod stilla. Livets trådar håller fortfarande på att slitas sönder, den ena efter den andra och dras ur den liggande kroppen.
Gå tillbaka till din arbetsplats, ditt staffli och dina färger. Du fick ju en utmärkt inspiration.
Frambringad av högljudd musik, ett skyddsvärn av både bly och likgiltighet. Den kan försvara dig från dina egna kroniska tankar. Det kan motverka illamåendet och kan möjligen hindra anfall av en destruktiv ångest med självförakt. Låt penseln spotta ut din otäcka likgiltighet, dina illusioner och fantasifoster. Måla ut slumpens hjältedåd och märkvärdigheten i övertagandet av ”Hennes Majestät”.
Jämna slag och hämnd är ondskans rättvisa om du har rätt tillfälligheter att dra dig undan och röja dina gamla belastningar, så gör det.
Stimulerande toner kan skynda på din personlighetsklyvning och då undrar du om du verkligen har varit med om en sådan tragisk olycka.
Ingen ska få ställa dig till svars för din egen vetskap om händelsen. Det är många som vet mycket och ändå aldrig ställs till svars, inte ens för en liten del av det man har.
Gå och om du blir tillfrågad om du verkligen har hört eller sett någonting, då, just då, får du träda fram i rampljuset, för första och sista gången. Då ska du kunna fräscha upp dig, ta det lugnt, andas ut, samla ihop dig och återigen känna dig ädelmodig utan den minsta känsla av skam i kroppen. Du får trappa upp spänningen, precis som hon brukade göra, rycka på axlarna, skaka på huvudet, höja ögonbrynen, sucka om det så behövs och sug på underläppen i jämna rörelser. Sen får du yttra dig och ljuga rakt ut om att du aldrig har hört eller sett eller ens visste om ”den där” bilolyckan. Du får säga att du inte har travat i din egen svett och att du inte heller med skräckslagna ögon sett himmelens rättvisa framföra krav på dina rättigheter.
Du har större marginal för lögn och påhitt. Du skulle t.o.m. göra gällande för alla att du inte ”förstår” svenska, alltså, inte begriper ett dugg av vad det handlar om. Det blir då ett retroaktivt läge med detta vetskaps förnekande som motsvarar hennes klassificering för medborgarskapet.
Ser du!
Hon var alltid skadlig, nu är hon fysisk skadad och det är just det som själva livet handlar om. Att man aldrig ska gå omkring och tro att man vet. Att man aldrig går säker är inte bara brist på garanti och försäkran utan det är också så att själva livets sammanfattning kretsar mellan två skilda poler, upp och ner, för eller emot…
Det är ett väldigt, väldigt trångt svängrum mellan födseln och döden, ett armbågsrum mellan två frånskilda situationer. Det är såsom en lekplats där begränsningen är sträng både i tid och i rum. Det är just det som är livets mening, liksom att inse att ingenting är värt besväret och det är en stor bluff att försöka kamouflera dess gränser med bekvämligheter och ideologier. Det är ett allvarligt bedrägeri att man har förvrängt sanningen och anpassat rättvisan till denna bekväma livsprocess. Sedvänjor och konventioner kan aldrig rubba och bedra verklighetens hårda famntag och stränga lagar. Bilolyckan är i sig såsom en enkel händelse på en simpel lekplats och bortom de anpassade rättvisorna skedde något annat opartiskt som gav dig ”rätt” att konfrontera hennes tidigt skadliga beteende med en enkel tystnad, enbart tystnaden.
Ser du?
Nu får du chansen att ge en logisk och bevisad förklaring till tystnadsinnebörden och andemeningen. Tystnaden är dödlig och varje sekund av en sådan sträcka, tar i själva verket slut på någonting. Ju längre sträckan är desto värre blir konsekvenserna. Du skulle inte tro att ditt eget stillatigande är ett mordvapen, inte ens för självförsvar, för nämligen är du redan död. Du är borttagen från samhället enligt hennes mening. Vid hennes yttrande förintades hela din värdighet och du uttöms på dina känslor.
Medmänniskans reaktion slits ifrån dig. Undergången och obeständigheten har skett på alla personligheters ställning. Du är död och ingen kan få hjälp från ett sådant irrande lik.
Ansvar, då?
Du är fri att inte göra det du inte vill göra. Så enkelt var det.
Var det inte så att demokratins huvudbegrepp omfattar valfrihet. Var det inte så att allmänheten tog liknande ställning som ditt och de valde att inte bry sig om vad hon gjorde, vad hon säger eller vad hon orsakar för konsekvenser. Ser du inte likheten i formen och överensstämmelsen i betydelsen. Det är absolut ingen skillnad i de båda valfriheterna som leder till en och samma resultat, ett dubbelmord. Man kan aldrig bortse ifrån den stränga orsaken och verkans begrepp med allt innehåll av formen, färgen, lukten och slutprodukten. Ingen skulle kunna ifrågasätta ditt handlande. Ingen kommer att värdera ditt fåniga beteende, din ohyggliga hänsynslöshet, din nedsatta moraliska pliktkänsla, din otillräckliga dignitet och din hederliga kärlek till medmänniskorna.
Din ställning är precis som hennes och ditt övertag i allt detta är att du inte alls är fientlig, som hon var. Därför kommer ingen att fördöma din tendens till ondskefull beteende.
Du kan hävda att du då var upptagen med att packa och förbereda dig för en hemresa. Du har inte tid med annat. Var det inte så, som hon sa högt och tydligt.
Det var hon som betonade att:
”De där” förstår inte våra regler och har inte kapacitet för lydnad och anpassning till vårt samhälle. De är omöjliga för integration och disciplin.” Säg vad hon sa bokstavligen och lägg till att hon hade absolut rätt och därför kunde inte du anpassa dig till hennes aktuella läge och inte heller kunde du förstå vad du borde göra eller vad du inte borde göra.
Gå tillbaka till ditt staffli och börja spy din egentliga avsky och det faktiska hatet i form av blandning av den starka lukten av terpentin och jämställdhetens beska, precis som om du inte kan se, tala eller höra.
Alltså, såsom du inte existerar, inte finns till. Svarta oljefärger är till för att registrera blodiga minnen och en överläggning för vållande till annans död.
Men ”Hennes Majestät” låg fortfarande i hans famn. Hans vänstra hand var tryckt på hennes blessyr för att hindra blödningen.
Han omskakades.
Skakandet slet honom hårt bort ifrån ondskans fälla. Det gjorde väldigt ont i hela honom och han svettades, ännu mer iskall svett. Han såg på henne och upptäckte att hon avspeglade hans inre och det fläckfria jaget; pånyttfödd. Damens andning var extremt svag men hon kunde ändå blåsa in, in i hans medvetande en klarhet, då, just då visste han precis vad han skulle göra.

Hur kunde han tveka inför en sådan självklarhet?
Det var ofattbart!

Återigen efter en liten stund, inom en väldigt kort tid och för tusende gången och på ett mycket – som vanligt - vanligt sätt började ”Hennes Majestät” knacka på mikrofonen med sin extremt långa nagel för att uppmärksammas.

Hon började sitt tal:

”- Vi måste först systematisera nya åtgärder för att sätta stopp för invandringen och sen se till att skicka hem de andra. De som ännu är kvar här…”

Anm.
Tuniske författaren Mohamed Laouini, ”Noveller”, bearbetad, redigerad från arabiska och vidare över till italienska/engelska samt med bearbetning till svenska av skriftställaren; Johanne Rydgren Rilje.

© All rights reserve.

Övriga publikationer:
Al-zi'bag al-Aswad : majmu'a qisas qasira. - [Lessebo] : [M. Laouini], cop. 2002. - 160 s. - ISBN: 91-631-3253-2
(Det svarta kvicksilvret). - Arabisk text
Asfar kristina : riwaya. - [Lessebo] : [M. Laouini], [2002]. - 168 s. - ISBN: 91-631-3205-2
(I skuggan av mordet på Olof Palme : roman). - Arabisk text


_ . _