Om den svenska släkten Dicksons urfader, den skotske James, vet jag inte så mycket. Han föddes i Kelso och var verksam som handelsman i Montrose i Skottland. Han fick många barn, varav tre söner. I släkten har varje medlem en sifferkod som entydigt identifierar medlemmen och dennes relation till alla andra. Min kod är 2:3:3 2:2:1. Ettan på slutet är min plats i min syskonskara, tvåan direkt innan är pappas plats i syskonskaran och så vidare. Den första tvåan är den andra Dickson som flyttade till Sverige, alltså en av den skotske James barn. Mina syskon och jag har de fem första siffrorna gemensamma, mina kusiner de fyra första och så vidare. Om jag börjar räkna generationerna på 0 är männen i mitt släktled som följer:

0. James (skotske James)
1. James (kommerserådet)
2. Robert J:son (klipparen)
3. Robert Emil (borgensmannen)
4. Peter (min farfar)
5. Clarence (pappa)
6. Peter (jag)

Två av skotske James söner, Robert och James, flyttade till Sverige alldeles i början av artonhundratalet och den tredje, Peter, flyttade till London. De tre bröderna samarbetade. Robert och James startade var sin firma men när Robert gjorde konkurs gick han in i broderns. Peter hade en egen firma i London, som skötte kontakterna där. Den yngre brodern James var en skrupelfri och mycket duktig affärsman. Under hans ledning blev firman James Dickson & Co. med tiden stor och mäktig och bröderna stormrika. James fick titeln kommerseråd och massvis med barn, däribland min förfader Robert.

Denne Robert blev aldrig delägare i firman men skapade sig med hjälp av ett legendariskt klipp en egen förmögenhet. Under Krimkriget tycktes Storbritannien gå mot förlust, och de brittiska stadspappren förlorade i värde. Robert Dickson var god vän till en bankir Lionel Rothschild, som hade tillgång till egen telegraflinje. Tack vare denna fick Rothschild reda på brittiska framgångar innan resten av marknaden. Han och Robert Dickson köpte upp så mycket statsobligationer de kunde med egna och lånade pengar. När resten av marknaden fick reda på utgången i kriget sålde de med enorm vinst. Förutom detta klipp fick Robert också ärva sin barnlöse farbror Peters förmögenhet. Med tiden flyttade han tillbaka till Sverige och levde ett stillsamt liv på olika gods. Det sägs att den enda i landet som var rikare än han var hans lillebror Oscar. Dickson är ett adligt namn i Sverige - friherrligt, till och med. Men det var Oscar, som hängde med kungen, som fick den äran, inte Robert. På gamla dar blev han blind och förebild till en av karaktärerna i Strindbergs drömspel (”den blinde”). Han hade långt vitt skägg och ser på alla bilder mycket nöjd ut - till och med som lik.

Min farfars far, Robert Emil, delade sin fars pengar med sina tre syskon, och blev därmed mycket förmögen. Bland annat ägde han Överås i Örgryte, Lessebo bruk, en majoritetspost i Svenska dagbladet och en stor post i Göteborgs bank. Enligt familjelegenden var det genom en borgensförbindelse han förlorade det mesta av detta. Efter vad jag har kunnat luska ut ur gamla tidningsklipp var han betydligt mer insyltad än så. I varje fall förlorade han cirka 10 miljoner runt 1907, men lyckades rädda undan ungefär en. Det räckte att leva gott på men han fortsatte arbeta som affärsman under resten av sitt liv. Till skillnad från sin far ser han bister ut på alla bilder.

Min farfar, Peter Anker Dickson, drabbades av barnförlamning som barn och blev tidigt moderslös. Också han fick ärva tillräckligt för att slippa arbeta. En del av pengarna kom antagligen från hans mamma, som tillhörde den norska handelssläkten Anker. Han sysslade med handel, bland annat importerade han bilar. När han var liten hade släkten bott i Sverige i hundra år men i hemmet och med andra släktingar talade man fortfarande engelska. Fast han talade norska med sin mamma. Livet igenom led han av svåra sviter av sin polio och använde morfin mot sina smärtor, vilket sedermera ledde till långvarigt missbruk. Han dog tidigt - bara femtio år gammal. Farfar fick fyra barn fördelat på två var på de två första av hans tre fruar.

Pappa var nummer två i barnaskaran. Medlemmarna i hans generation var de första i släkten på drygt hundra år som skulle vara tvungna att försörja sig på sitt eget arbete. Men när han var liten fanns mycket av glamouren kvar. Många släktingar ägde ännu gods och familjen kunde leva ett mycket gott liv med bilar, jorden runtresor och stora båtar.

Kommerserådet James sveptes uppåt av en enorm våg av framgång. Hans son, godsägaren Robert, gjorde sin egen lycka. Därefter har det gått nedåt, och varje generation har blivit lite vanligare. Men pappa var till skillnad från sin far och farfar en framgångsrik person. Han lämnade efter sig mer än han fick. Med mig har vi socialt tagit klivet från överklass till övre medelklass. Jag är varken förmögen eller företagsledare - bara en duktig yrkesexpert. Släktens historia har påverkat mig på olika vis. Bland annat ger den mig en känsla av att ha missat en storhetstid, att ha kommit för sent. Jag tror inte det har varit helt nyttigt.