Gömt, sedan långt tillbaka men ändå så hemsöker det mig, varje natt som dag finns det där. Spelandes om och om i mitt huvud som om det vill att jag aldrig ska glömma, hur mycket jag än vill...

Sedan jag var liten har jag haft en skugga som följt varje steg och vandrat samma mil bredvid min sida. Hur mörk rummets väggar än var så var skuggan mörkare och större, den behövde inget ljus för att finnas där vakandes över min ovetandes lilla kropp. Vi var alltid två, vilken vägg som än fanns framför mig var min skugga inte ensam utan höll den främmande gestaltens skugga i handen som om vi kände varandra, men i min hand fanns ingenting annat än den tomhet som värkte inom mig. Jag trodde på skuggan som en kompis i denna mörka tid då enbart elände, bråk och vapen fanns runt omkring mig. Alla skrik, tjut och tårar som lät längst med gatans hörn. Men min hand var fast i skuggans trots att jag ännu inte visste vad denna gestalt hade för avsikt med mig.

Jag färdes mil med tåg, längre än jag någonsing färdats men mot ett ställe där känslan av hemma aldrig skulle finnas. Jag reste till en släkting vars ansikte jag aldrig hade sett men ett varmt välkommnade fann jag min tomma hand i deras men jag kände fortfarande trycket av skuggan som pressade min skuggas hand allt hårdare i sin. Huset på kullen visade ett kallt och rysligt utseende och inredningen invändingt lika så. Jag visste att jag aldrig skulle kalla detta ställe för hem. Jag lekte lekar som kurra gömma och kull men ingen kompis fanns där att se för det var skuggan jag jagade. Jagade över tomtens stora kullar och bland källarnes alla skrämmande föremål. Jag hittade där bökcer, böcker som var så gamla att sidorna hade gulnat och texten börjat tyna bort. Böcker om storslagna fighter och bilder på de mest fasansfulla pirater. Jag kunde sitta i timmar och bara läsa och mina tankar om skuggan började försvinna men skuggan glömmde inte mig.

Jag satt i mitt lilla hörn med böcker upp till taket när rök fyllde rummets alla vrån. Svart rök som fyllde mina lungor och ett oranget sken över väggarna. Kravlandes på mina knän kände jag hur luften utanför började sippa in i mina lungor ihop med all rök. Skuggan fanns där i mörket, leendes över att han inte hade glömmt mig i tiden då han inte syntes för mig. Skuggan började viska med vinden, bad om saker. Bad mig att göra saker som jag inte ville men branden tvingades in i mitt huvud varje gång jag sa nej ihop med alla skrik som härjade hemma på alla gator. Jag kämpade mot mitt huvud, över skuggan men den vann. Jag gjorde saker, jag gjorde saker jag inte är stolt över men den gjorde mig till någon jag inte ville vara och de var till en av piraterna i mina böcker. Den gjorde mig till den person som jag har läst om i dagar, om inte månader. Jag var en hämndlös pirat på torraland och skuggan var egentligen ingen annan än det svarta som fanns i mitt egna huvud. Gnagandes på att få skapa det kaos som redan fanns, göra dem saker som redan görs men egentligen ville jag inte göra det men det var min plikt att stå där medan mina trogna faller.