Kristin Hannas roman fängslar mig. Alaskas skönhet och faror och ett porträtt av en familj i kris. Fadern och modern är sammanbundna av en osund kärlek, som ofta utmynnar i våld från faderns sida. Flickan i familjen ser och läser av alla nyanser i faderns obalanserade humör. Hon går ofta på tå för att inte reta fadern. Att försöka skydda sin mamma ser hon som sin uppgift.

Efter en våldsam misshandel av mamman, kommer två grannar på besök till familjen. Tvingar fadern att söka arbete på ett oljeföretag. Allt för att rädda mamman och flickan från faderns otyglade våld. Naturligtvis motsätter hans sig detta. Men accepterar till slut. Han får inget val. Grannkvinnan bosätter sig hos mamman och flickan till faderns återkomst hem till våren. Vilka medmänniskor! Att våga ställa ultimatum och verkligen göra något. Där slår jag ihop boken. Orkar inte läsa mer.

Känner tårarna svämma över. Alla minnen griper tag om mig. Mammas blåklockor och brutna armar. Örfilar för att äldsta pojken vågar uttala en åsikt. Sönderslaget porslin, omkulltvält matbord. Middagsmat, som simmar på golvet. Kolsvarta ögon som gräver sig in i mig. Han som tog på mig. Händer som sluts och öppnas. Strömmen avstängd. Ingen TV. Han sitter i mörkret ruvande på våldet som vi vet ska komma. Vi barn smyger in på våra rum som rädda möss. Lyssnar efter slagen som snart ska falla. Mammas skrik.

Hur vi barn önskade och bad till en högre makt att någon skulle rädda oss. Ringa polisen. Men inga grannar vågade. De såg och hörde. Men gjorde ingenting. Vårt helvete var enbart vårt. Hela vår barn- och ungdom.