Så äntligen en dag med ljus i horisonten!
Jag cyklar lättad ut till kolonin en stund.
Där möter, sovande, en frusen björk i fronten
och muren, ännu tigande, i mossans mjuka grund.

Till synes dött är allt som sommaren bekläder
och visset, naket det som våren klär i grönt,
men sinnet lever upp, när jag min lott beträder
och hoppet spirar snabbt av allt jag minns som skönt.

Två månader går fort, snart kommer mars med ljuset,
snart börjar allting gro och växa upp igen!
Snart kan jag öppna upp och städa trädgårdshuset
och släppa solen in från blåa himmelen!

Än drömmer kolonin i januaris dvala.
Min poesi är stel av vinterns kalla kram.
Dock lämnar rimmets frost det frusna och banala,
när våren sveper in som diktens första dam!

Jag cyklar hem igen och tänker under färden,
att livets växande och dess förödelse
blir i min koloni en spegelbild av världen;
ett cirkellopp av död och återfödelse.