Förr plöjdes diktens åkerfält
i regelräta grader.
Man njöt av fåran, som man vält
med plog i raka rader.
Antiken vinklade sitt spår
i diktens ordbruks unga vår
till gagn för blom och blader.

Då var det sed att romaren
och tidigare greken,
bar fram sin dikt till domaren
i versbedömningsleken,
där kvantitet och stavelse
var kravet ifrån avlelse
till mognads skörd i neken.

I träda har de dikter gömts,
som plöjdes i antiken.
Verskonsten har i stort förglömts
och död är poetiken.
Nu växer inga epos mer
som fordom på hexameter
med pli på estetiken.

Frihet är nu det bästa ting,
som gäller dikt för dagen.
Den kräver det modernas sting
och fyllning i behagen.
Nu kastar diktaren sin plog
och struntar i om fårans fog
är lämplig enligt lagen.

Antikens mått och ideal
är klassiska för mången
poet från anno dazumal,
som redan är förgången
men troget plöjer åkern än
på gammalt vis, i skymningen
av den antika sången.