Jag har alltid känt mig lite förlägen över att jag inte kunnat falla i farstun inför den påstådda skönheten i en Bachkantat mest hört de som lite tråkiga repetitiva lite pompösa med sin kände kompositör. Bach raljerar man inte över om man vill bli tagen på allvar och bedömas som en seriös person och därmed basta och hör se..n
Och jag har inte varit en rutinerad konserthussovare som kunnat somna in till "oljudet"vaknat till applådåskorna och hastat hem vederkvickt till kropp och själ nej långt därifrån. När min mentor ville berömma ett visst musikstycke brukade hans kommentar lyda "Det är som att få själen tvättad" och ändå sägs Bachs musik vara inspirerad av GUD Jag har känt lite. Däremot har Beethoven haft lite större attraktionskraft hos mig lite mer schvung så att säga.
Beethoven lär ha medvetet skrivit in partier där stora delar av melodislingorna drunknar i det övriga bruset.
Ett annat exempel på hur svårt det kan vara att bedöma ett musikverks överlevnadsvärde Vill jag ge med följande lilla berättelse ur den egna fataburen.
Bob Dylan var min ungdomsidol och jag trodde stensäkert på att när ungdomstiden var över skulle han vara lika bortglömd och död som resten av flickidolerna men framtiden ville annorlunda och krönet på hans karriär kom att bli ett nobelpris i litteratur inte illa marscherat eller inte illa pinkat av en trähäst som var ett vanligt uttryck på min tid