Roligt att se hur texten om skrivandet
engagerade. Under tiden har jag fortsatt
fundera på varför jag håller på. Vad det är
jag gör när jag skriver.

Och det är ju först och främst nåt lite
autistiskt i det hela. Jag har en bild.
Jag sitter inne i en låda jag själv
står utanför och spikar ihop. Det
är bilden av ett autistiskt fungerande.

Jag har ingen som kan hjälpa till med
att göra det jag behöver göra. Jag
spikar ihop en låda jag sitter i. Ett
sätt att ta sig sig an det omöjliga
som borde väcka panik. Men i stället
så gör jag det med mest omöjliga av
omöjligheter. Försöker skapa mig själv
trots att jag samtidigt bygger in mig
i en värld som ska skydda mig mot
det jag behöver för att kunna bli till.

Ni hör att det handlar om ett foster.
Ett födsloarbete. Ett självfödande
som inte vill.

Det är paradoxalt så det förslår.

Är detta ett sätt att "ha en relation" ?
Kan detta kallas för att ha ett kärleks-
förhållande ? Som jag titulerade texten.

Frågan gränsar till det vulgära. Var
är då den andra i relationen ? Hur
utövar jag kärlek till denna andra.
Jag verkar ju mest upptagen av att
stänga av dialogen.

Jag tillhör det "släkte" som inte utan
en viss men jävligt dum stolthet
säger att "jag är bättre på att lyssna".

Jag minns mina stunder av berusning.
Inte höll jag käften då precis. Jag
kunde fortfarande lyssna men jag
hade samtidigt samma behov som den
andra. Jag ville tala. Ville berätta
om mig själv, vad jag gjort och hur
jag upplevt det.

Det gör lite ont nu. När jag ser
vad jag skriver. När jag känner
att jag vill inte spika längre.
Känner ni ? Apan har liksom fått
nog. Den kommer inte att leta
upp mera plank och spik.
Hammaren kan du köra upp
i arslet.

De är döda för länge sen. Jag har en
bror kvar. Resten är utplånade.
Förstår någon ?

Jag har en familj. Jag HAR ju det för fan.
Och här talar jag om en autistisk apa instängd
i en låda han själv spikat ihop. Är jag
tokig eller är jag tokig !

Mitt arbetsliv är på väg att ta slut.
Tiden i lådan ska också ta slut.
Jag har varit extremt lomhörd
vad gäller att lyssna på min hustru.
Ofta glömmer jag vad hon alldeles nyss sagt.

"Du lyssnar ju inte", säger hon.

"Nej, du som är det viktigaste i mitt liv
har jag svårt för. Nu fick jag det sagt.
Nu lossnar det älskling. Efter 39 år.
Jag har inte orkat lyssna på dig".

Törs jag säga nu...när jag slår sönder
skiten inifrån, kravlar mig upp från
knäna till stående, borstar av spånen
och säger att "du baby, jag har en del
jag behöver prata om....."

"Jag lyssnar" säger du och gör färdigt
laxen.

"Nej", säger jag, "tala du, jag lyssnar nu".