mina händer
ger mig dödsångest
som om huden tickade
likt en gigantisk klocka

jag känner hela tiden
att jag har bråttom

när jag var liten
och mötte andra barn
gömde jag mig
under min mammas
kappa
kramade om hennes ben
och skylde ansiktet
för dem i samma längd

när jag tar hand om barnen
på förskolorna
ser jag hur stor jag är
hur gigantiskt stor jag är

jag ser min kropp
som en kvinnas
en moders
i spegeln
där jag sitter bakom dem
och tvättar deras händer

jag satt igår i en bil
och grät

i förarsätet
satt en främling
hon kallade sig själv för
enskild individ
jag trodde hon var
min mamma

jag trodde jag
kunde berätta
om min ensamhet
om min utsatthet
om min vilsenhet
men denna kvinna
sa innan jag hann försöka
”men jag då,
jag känner likadant”

jag återvänder till
mitt inre
där finner jag sömn
där finner jag trygghet
där är jag innanför
min mammas kappa
hon som inte längre lever

världen runt omkring mig
är hård och kall
och jag vill inte vara med