Minnena svider. Jag frågar fastän jag vet att svaren gör ont. Framkallar bilder, filmer, röster. Ättika i skrapsår. Tar fram en cigarett på en gunga. Det regnar. Varför var det här vi sist sågs.

Vi vill inte att alla känslor tas bort, hade Felix sagt. Jag tyckte han var så fin. Hade en så trygg röst. Jag ville att han skulle ta hand om mig, jag ville ha honom mer än som min läkare.

Det var något av det sista jag och Leah hade pratat om. Jag tror inte hon litade på mig när jag sa att jag mådde bra. Att mitt liv var förändrat från grunden. Det var alldeles för enkelt. Men ingenting är enkelt, jag kommer alltid ha mig själv och mina mönster. Jag tror det var därför hon inte stod ut.

Tårar läker tillfälligt. Samtal läker långsamt. Jag hade glömt hur det var. Jag borde vara glad för det, istället förbannar jag mig själv och mina känslor.

Min syster var sträng mot mig. Det är viktigt att känna igen sina mönster, kom ihåg detta till nästa gång. Så förmanande. Var fanns tystnaden att gråta mot? Jag ringde istället Filip. Mitt träd och min humla. Han är alltid påväg men står alltid stilla. Jag skämdes över mig själv. Han offrar sig precis som min mamma.

Regnet kommer aldrig avta. Det svämmar över. Staden stängs ner. Vi uppmanas låsa dörren och slänga nyckeln. Radera nummer, radera namn, radera minnen. En kyla som drar över sägs vara den bästa. Jag stannar ute. Söker ingen med min blick. Träden skyddar mot skyfallen, sanden förblir blöt.

Jag känner mig själv på ett otillräckligt vis. Så är det för alla. Han sa att vi inte kände varandra. Han var en kombination av gamla minnen, av andra män.

Han berättade om när en taxi inte väjde vid ett övergångsställe, hur han smällde till bilen och fick en arg man över sig. Taxichauffören tog tag i honom och ville slåss. Han stod helt stilla och lät ilskan rinna av. Lågaffektivt bemötande.