Mina relationer brinner och slocknar, brinner och slocknar, brinner och slocknar. Jag söker mig efter elden, i brist på tålamod och konsekvenstänk. Halvt läkta brännsår har inte hindrat mig förr.

Jag håller mig klamrande fast vid min älskade pojkvän, han är inte eld och lågor, han är jord och luft. Jag måste kedja mig runt honom, som mot ett träd med starka rötter, för jag flyger så lätt mot flyktigare bredder.

Jag ligger ibland vaken om nätterna och tänker att jag måste väcka honom, jag måste lämna honom, jag måste byta ut honom till brännbart material åt min glödande aska.

Elden är slug och matas den kräver den mera, det går inte att hindra, lågorna är våldsammare och kraftfullare än vad jag någonsin kommer att bli. Det enda som hjälper i stunden (innan det blossar upp igen) är att kväva den på syre.

Jag vaknar morgnarna efter och ser en vacker man ligga slumrande med sina ögonfransar så raka mot kinderna… Jag känner värmen efter den slocknade brasan omge mig, den som gav vika för den kalla fuktiga natten…

Jag behåller energin som blev kvar, åt goda syften och förstår (men lär mig aldrig) att branden slocknat men bara just nu.