Det kanske är meningen att man ska lägga mer tid på saker man vill ska bli bra.
Men jag har aldrig klarat av att göra det.
Det blir det som blir när det händer. Att ta ett litet steg i sänder och sedan låta allting sjunka in.. Slutar ofta som ingenting för mig.
Blir lämnat vid vägkanten.

Tålamod.

Jag kan ha tålamod med ett barn. Med ett komplicerat recept. Med en person som alltid vill ha rätt.
Men inte med mina egna tankar. Där finns för mycket förväntningar.
Jag ska ju vara perfekt. Kunna gå innan jag fyllt ett. Kunna hitta det jag vill direkt.
Utan att behöva lära eller leta.

Utan tårar eller svett.

Så befängt.
Egentligen.