Midnattseld.. du tynande och bittra glöd
Hägringar..ännu ett löfte dör och upplöses nattens tysta vindar
Känner du inte dödens allvar i vad jag vill uppnå?
Känner du inte den fruktansvärda kraften i min späda kropp som vädjar om att bäras upp av och ena sig med en förlorad,, saknad frände.
Rida vindarna av min innersta kärnas skoningslösa hetta - den förtär mig bakom revben av järn.
Portar.

Du saknad frände jag skall ta oss djupare in än vi någonsin kunnat drömma om, mot vildsint extas genom den tro som vi delar.
Kraften!
En delad tro som är starkare än några löften. Några rädslor. Några hinder.
själajärn.

Jag ristar i mitt skinn och öppnar porten
Jag ser!
Släck din törst med mitt blod
Förstår du att jag offrar mig här i lunden till vår lustans höga gud,
jag ger!
Blodet jag skänker det rinner ur min hängande kropp.. iskall. Blodet ryker från stenbelagd gång.

Förstår du att jag väntar frusen, nyfödd vid den andra sidan på dig,
jag ber!
Inte för att tillbe dig men vår gud, den kraft som skall ta oss över den bottenlösa floden,
genom eldar av njutning och plågor
pröva oss tusen och åter tusen gånger
Vi har ett liv. Det är evigt. Förstår du det?
Ristar vi inte in våra namn i varandras hjärtan så bör vi skiljas här.
Då kan jag inte dela denna värdefulla vandring med dig inatt.
Då måste jag vidare
Och det måste du med.












© David Hermansson svensson 2020