När jag en eftermiddag kom hem från skolan höll Rikard på att tejpa bottnen på fyra plasthinkar med isoleringstejp.
– Är inte du på jobbet? frågade jag fastän flera andra frågor trängde sig på.
– Sjukskrev mig, svarade Rikard utan att se upp från sin syssla.
– Vad är det för fel på dig?
– Kan inte sova.
– Vad håller du på med egentligen?
Han tittade upp och slog triumferande handen ett par gånger mot ena plasthinkens undersida, som på en trumma.
– Mot vibrationerna, förstår du. Så att jag får sova.
– Vibrationerna? undrade jag med en grimas.
– Ja. Känner du dem inte? De får liksom golvet att gunga. Som om någon drog undan mattan du står på.
– Låter obehagligt. Men jag känner ingenting.
– Verkligen? Konstigt. Jag känner dem tydligt.
– Tror du på riktigt att lite isoleringstejp hjälper mot dina vibrationer?
Rikard såg upp från sitt arbete och gav mig en allvarlig blick.
– Hurså? Vet du något om dem som jag inte vet? frågade han hotfullt.
– Nej, jag har ingen aning vad du pratar om, försäkrade jag och undvek att möta hans hårda blick. Där fanns ett stråk av något okänt. Som om vi plötsligt blivit främlingar för varandra.
– Det heter ju isoleringstejp eftersom det kan isolera, alltså utestänga vibrationerna.
När tejpningen var klar staplade han hinkarna i varandra och bar upp dem till sitt rum. Jag följde förskrämt efter. Rikard verkade inte göra några hemligheter av det han höll på med och stängde inte om sig som han brukade. Därför kunde jag se hur han trädde en hink på varje sängben. Nu hade sängen ingen kontakt med golvet annat än genom isoleringstejpen. När allt var klart sträckte han förväntansfullt ut sig på sängen och slöt ögonen.
– Kan du vara snäll att stänga dörren när du går, sa han. Äntligen ska jag få sova lite.
Jag lydde. Ett par timmar senare kom pappa hem från pastorsexpeditionen. Jag frågade vad som hänt med storebror. Pappa såg tyngd ut när han svarade:
– Rikard mår inte bra.
– Hur då inte mår bra, frågade jag.
– Uppenbarligen inbillar han sig saker som inte existerar. Han har vanföreställningar.
Jag tyckte att det lät allvarligt. Som att han var sjuk, sinnessjuk. Han, vars omdöme jag ofta förlitat mig på genom åren. Nu kändes det som om jag plötsligt fann mig stående på ett gungfly på väg att brista.
– Borde han inte gå till doktorn?
– Jo, svarade pappa, vi tänkte avvakta lite först och se hur det hela utvecklar sig.
Jag la även märke till att Rikard tog föräldrarnas bil mitt i natten. En natt gjorde jag slag i saken, skyndade att klä på mig och sprang efter Rikard ut i garaget.
– Vart ska du? frågade jag.
– Ingen särskild stans, svarade han. Jag letar efter något ställe dit vibrationerna inte kan nå mig.
– Får jag följa med?
Han skakade på huvudet.
– Inget för dig. Bäst att du går och lägger dig igen.
Ett par dagar efter experimentet med hinkarna var han återigen i köket när jag kom hem. Denna gång skar han med kökskniven sönder en gummimatta i små bitar.
– Är det också mot vibrationerna? frågade jag försiktigt.
– Japp.
– Isoleringstejpen hjälpte inte?
– Nej, inte ett dugg. Gummi är grejen, förstår du. Gummi dämpar rörelserna när hissar kränger och som fungerar som stötdämpare på tåg. Kommer att göra susen.
När han fått ihop en ansenlig mängd gummibitar gick han upp på sitt rum och la några stycken under varje sängben. Hinkarna stod staplade i ett hörn, bortglömda. Ännu en gång la han sig på sängen och bad om att få vara ifred.
Inte heller gummibitarna hjälpte. I tron att vibrationerna bestod av elektriska stötar försökte han skapa en Faradays bur runt sängen med hjälp av ståltråd. Han visade mig noga hur han gick till väga. Genom att tvinna ståltråden i flera lager åstadkom han fyra metallstavar som visserligen var töjbara men samtidigt tillräckligt tjocka och stadiga för att kunna ställas vertikalt. Han tejpade fast en stav vid varje sängben. De var långa nog att sticka upp cirka en trettio centimeter ovanför bädden. Sedan drog han en enkel ståltråd från toppen av den ena staven till toppen av den andra, från den vidare till den tredje och slutligen till den fjärde som i sin tur förbands med den första. Därmed var cirkeln sluten. På samma sätt drog han en annan ståltråd mellan stavarna strax ovanför madrassen. På så sätt var han omgiven av metall på alla håll. Liksom en bil, efter vad han hört, var säker mot blixtnedslag tack vare den effekt som alltså kallades Faradays bur, var hans ståltrådsanordning tänkt att skydda honom från de elektriska vibrationerna.
När inte heller det hjälpte blev han först fullständigt orkeslös, sedan ursinnig.
– Jag vet precis vem som ligger bakom, sa han, tog på sig skorna och försvann ut genom ytterdörren. Jag följde efter, inte av nyfikenhet utan av rädsla för vad han höll på att ställa till med.
Med raska, målmedvetna steg gick han mot ett hus i det intilliggande kvarteret och knackade på. En vithårig, äldre man, intet ont anande, öppnade. Jag hade sett honom på bussen och nere på stan några gånger. Ett av småstadens många bekanta ansikten.
– Nu slutar ni upp med det där, sa Rikard med äkta vrede.
– Med vad? frågade mannen förvånad samtidigt som en äldre kvinna, gissningvis hans fru, tittade fram ur köksdörren.
– Ni vet precis vad jag menar. Försök inte med mig. Jag vet att ni skickar vibrationerna. Jag kan nämligen höra när ni smider era planer. Hur mycket betalt får ni? För jag antar att ni gör det för pengar.
Jag kände en tung sorg över att se honom bete sig som en vettvilling. Han, som varit min tröst, som hjälpt mig med matteläxorna och åtminstone försökt få mina mobbare att lämna mig ifred. Nu hade jag hört tillräckligt för att förstå att rollerna var ombytta. Jag ställde mig framför min bror och gav honom en lätt knuff.
– Kom nu Rikard, vi går härifrån.
Mannen och hans hustru såg förbryllade ömsom på Rikard, ömsom på mig och bytte frågande blickar med varandra.
– Ni får ursäkta min bror, sa jag förläget, han är sjuk.
– Inget fel på mig, sa Rikard, men valde att följa mitt råd och lommade tillbaka hemåt, märkbart utmattad av sitt vredesutbrott.
Föräldrarna sköt inte längre på det utan bokade genast en tid hos en psykiater i Uppsala. Min pappa följde med både till psykiatern och till apoteket efteråt för att hämta ut antipsykotisk medicin och sömntabletter. Rikard hade fått diagnosen schizofreni vilket lät förfärligt i mina öron. Läkemedlet mot psykoser verkade inte hjälpa särskilt mycket. Dagen efter besöket i Uppsala kom han hem med tre stycken luftmadrasser som han pumpade upp och la ovanpå varandra i sängen. När inte heller det hjälpte var det som om han gav upp. Psykiatern hade långtisdssjukskrivit honom från arbetet på Lindquist-Lindroths trä. Dagarna tillbringade han i soffan framför teven, vaken eller sovande.

En dag kom jag hem lite senare än vanligt från en pianolektion, det var alldeles tyst hemma. Föräldrarna var på sina jobb. Jag gick fram till teven och såg att den var avstängd. Soffan gapade tom. Efter att ha brett mig en smörgås i köket klev jag med försiktiga steg upp för trappan till övervåningen. Dörren till Rikards rum var stängd. Jag ville öppna den för att se om min bror över huvud taget var hemma. Efter att ha åstadkommit en liten springa såg jag Rikard ligga på magen ovanpå luftmadrasserna. Lukten av gummi slog emot mig och ledde tankarna till sommar och badsemester. Han måste sova djupt för han var alldeles orörlig. Jag skulle just stänga dörren efter mig då jag fick känslan av att något inte stod rätt till. Det var något med tystnaden. Allt var märkvärdigt tyst. Istället sköt jag upp dörren ännu ett stycke.
Rikard var orörlig som en staty. Munnen gapade en smula, men ingen andhämtning verkade strömma ut eller in. Hade han svimmat? Jag gick fram, la handen på hans axel och ruskade honom varsamt. Huvudet rörde sig lealöst som på en marionettdocka. Kudden var blöt av saliv som runnit ur den halvt öppna munnen. En tom pillerburk med sömnmedel låg kullvällt på nattduksbordet. Bara några få tabletter fanns kvar. Ändå var det bara ett par dagar sedan de skrevs ut.
I samma ögonblick stod det klart för mig vad som måste ha hänt. Jag rusade ner för trapporna fram till telefonen. Med darrande händer slog jag 90 000. Stammande förklarade jag för telefonisten vad som antagligen hänt, att min bror tagit en överdos sömnmedel och uppgav namn och adress. De frågade om namnet på sömnmedlet. Jag kastade mig upp för trappan och sedan ner igen med burken i handen. Därpå ringde jag till pappa på församlingsgården som genast störtade hemåt på cykeln. Mamma fick jag inte tag på.
Innan pappa hunnit hem kom ambulansen. Vant men inte utan medkänsla konstaterade personalen att Rikard var död och bar ut honom på en bår med ansiktet täckt av en gul sjukhusfilt. Sedan körde de därifrån med avstängda sirener. Just som ambulansen kört iväg kom pappa hem. Gråtande förklarade jag vad som hänt. Pappa ringde genast till mamma som denna gång svarade.
– Du måste komma hem, sa han. Det har hänt något förfärligt. Sedan vände han sig mot mig. Utan att säga något mer omfamnade vi varandra. Jag kunde inte minnas att vi någonsin gjort det förut.