Av alla dikter som jag hittills skrivit
blev inte många särskilt hyggliga.
Dess flera däremot har usla blivit,
på gränsen till det vederstyggliga.

De dikter som jag ändå något skattar,
uppskattar nästan inte någon ann´.
Måhända t.o.m. att några skrattar
åt mina stackars verser lite grann?

Det gör jag själv i eftertankens blekhet
och undrar stundom hur min dikt blev till.
Var det inspirationens blixt, som stekhet

fick mitt förstånd att stå som blicken still?
Bedrogs mitt hjärtas brand av känslans vekhet?
Skriver jag dikter fast jag inte kan - men vill?