Jag skriver dagens dikter som igår
med samma typ av rim och samma meter.
Det utmärker oss gammaldags poeter
att följa ideal från yngre år.

Vi fortsätter de nötta huvudspåren
på trygga stigar än i ålderns skog.
Att vara den man är, att vara nog
är rikedom trots brist på huvudhåren.

Ni läsare, som redan listat ut
hur denna dikt är gjord med ton och takt,
ni hamnar säkert också där till slut

och repeterar det ni redan sagt
på samma sätt med ålderns rätt och makt
att vara den man blivit - utan prut!