Efter en sådan lång vistelse på fälten i hans närhet har min passion till Golgin blivit en lidelse utanför all mänsklig kontroll. Historien besudlar mig också med att påstå, att jag skulle ovetande ha befunnit mig utanför; jag är en person som sätter en ära i att vara hur asocial som helst. Jag tillhör nämligen en speciell människotyp, som aldrig frågar efter människors sällskap.
Men den som förmedlar detta uppehåller sig länge vid att jag inte blev förälskad i sin ungdom. Uppenbart fanns det dock ingen modersfigur som förbjöd mig att träffa flickor. I stället framträder en ung version av mig, som skrattande avvisar varje gång förälskelse kommer på tal. Nu vandrade fotografiet bort från mig och ut i de vida skogarna igen med ett märkligt leende på läpparna, medan den sjöng tillsammans med kolarna på platsen på en gammal luffarvisa.
Mitt svarta hjärta hoppas naturligtvis på att det skall förstöra morgonen för fler än för mig. Nästa bild var mer omfångsrikt och pratigt utformad och krävde att bli behandlat mer än en gång, innan det blev ett diskussionsunderlag. Bildverkan hade till och med en inledning med sig. Men med hänsyn till att det gått långt in på dan till dess denne sömnige vandringsman lyckats hitta hit går vi rakt in i media res…Till dess förtjänster måste man räkna, att man får själv tänka sig hur den understryker hur två män famlar sig till verklighet och hur deras verklighet successivt blir ens egen…
– Se henne ropar han plötsligt med en teatralisk fingertoppsfähig gest, som jag anser, att man måste utveckla det visuella för att det skall kunna bli allmänt, men högt ovanför oss skiftar fram en otydlig bild av en flicka, som tycks uttrycka mycket mer än vad en bild borde kunna erbjuda. Man skall tydligen bli så förälskad att man mot sin vilja förmedlar den till andra. Vad man fått låna som upplevelse i ett visst ögonblick, är inte ens egna unika erfarenhet särskilt länge utan måste övergå oftast till en del av det allmänna medvetandet. Det krävs en mer innehållsrik bild för att fascinera även en yngre publik. Jag måste således bortse från det digitala fotots otillförlitlighet att ge en människa full utlevelse utan koncentrera mig på en detalj nämligen hennes ramsvarta hår, vars betydelse kan gå långt utanför hennes ansiktes bildverkan mot yttervärlden. En sådan verksamhetskuliss bildar vad jag betraktar som ”rätt” sotsvart skugga, som i sin tur blir till en närande uppehållsplats för den fortsatta scenframställningen ungefär som pinjens slagskugga, ty det är under hennes underförstådda lidande och död såsom oskyldig, som våra sinnens förmågor kan frisättas utanför all kontroll
- Nu när jag har försonats med mitt öde, är hon en del av morgonen för mig, hör man hans avlägsna stämma, som om han gått ur bild. Det är trots allt något speciellt med att betrakta en varelse, som en gång var levande för en på det sätt som hon är nu. Även jag förstod att man tvingades för att stå ut att omedelbart låta sig sugas in i hennes enigma för att känna in Golgins passion med hjälp av dofter av mandel, hibiskus och pomerans, vars doftintryck nu flödar över scenen men jag väntar först in belysningsmästarens nödvändiga skuggor och dagrar över det evigt föränderliga och tidlösa ansiktet för att kunna känna mig exalterad.
När det berömda skrattet kommer, som gjorde honom blixtförälskad och som i vår version självklart färgats av Katarina, vill jag bara kasta allt och springa därifrån, om inte hundarnas morranden stoppat mig. Efter ett tag i efterspelet inser man, att det här kan omöjligt vara en ung flickas skratt, då man blir utsatt för det, till dess att ens utlevelse rämnar till ett sällsamt verktyg för instuderingen. Nu skall ens ansiktes sårbarhet framträda som ett instrument för att man är hängiven hennes demoniska utlevelse. Naturligtvis var det Katarinas skratt men ändå inte. Liksom som hos henne tycktes skrattets tillblivelse börja någonstans i magen men i motsats henne tycktes det gå rundgång i ett svalg och få ny kraft, då det slår emot husväggarna i ett sällsamt eggande eko och det fyller mig med en nyckfull upphetsning, som det nästan är omöjligt att förmedla.