nej, låt dem vara!
min mamma höll fram sina händer
ska du behålla de här?
jag hade samlat samma slags gröna stenar
varje dag på stranden
hon gav mig ett såpass uttryckslöst ansikte
att jag inte minns hur hon såg ut

på natten låg jag och tänkte på stenarna
var de kom ifrån
vad jag skulle kunna göra med de
när vi kom hem

jag frågade varje morgon
när åker vi hem?

-

min mamma höll mig i handen
jag minns heller inte detta
men det måste varit så
för en dag släppte hon min hand
och en skyddsängel fick ingripa
jag hade en stark tro på änglavakt
när jag var liten
för barn ska inte behöva dö
det hade varit alldeles för enkelt
och så fruktansvärt onödigt
min mamma däremot
såg mig dö
om och om igen
efter varje undkommanden

-

jag var i vattnet med mitt cyklop
tänkte på det enögda monstret
ur de grekiska sagorna
vattnet guppade på min rygg
jag var inte någonting
jag var vatten
jag var ett par händer,
de som syntes
jag var ett par ögon
som letade efter gröna stenar

-

första gången jag såg min mamma gråta
hade jag ätit giftiga bär
ifrån vår trädgård
det var en glädjens dag
för jag såg röda bär
jag såg att saker började växa
vår till följd av sommar
min mamma darrade
och ringde ett nummer
det är mitt enda minne
av att mamma pratade i telefon

-

jag la de gröna stenarna i en plastpåse
längtade hem
jag förstod inte
att trots ängslan över de ständiga
ambulanssirenerna
så borde jag uppskattat
min tid på stranden
lite mer
men jag ville bara hem
hem, till mitt rum

-

min mamma blir alltid
väldigt brun
i varma länder
det är som om någon
kidnappat henne
och sedan fått henne att glömma
var hon kom ifrån
jag minns att jag var stolt
när en servitör trodde hon var
italienska
jag minns hennes olivfärgade hud
i kontrast till de klarblåa ögonen

-

jag var hemma
någon gång mycket senare
jag letade efter en fotoram
jag minns den som blå
när jag fann den var den turkos
och det var jobbigt att hantera
men sådan är barndomen
när man inte sysslar med
efterkonstruktion

mina gröna stenar
var inte alla gröna
vissa var vita
vissa var ljusblå
några till och med bruna
jag ville gråta
för de var så otroligt små
och det var så många
som hade lossnat

inuti ramen
fanns ett foto på mig
även här infann sig
en enorm besvikelse
jag var sex, sju år
kanske
stirrade med uppspärrade ögon
in i kameran
en galen blick endast föräldrar
kan stå ut med
jag tog ut fotot
och la det upp och ner
tills vidare

på natten låg jag och tänkte på ramen
vad jag skulle kunna göra med den
jag tänkte på ramens turkosa färg
på stenarna som lossnat
jag frågade mig nästa morgon
vad var det hon tänkte sig?