Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jaramald flyttar


Ur: Trädet (Första boken) från Sagan om Beatrice

År 7650 E.Kr.Åk
Jaramald flyttar med sitt folk till Norrdani

Jaramald hade tagit till sig de råd han fått av Jabona och kunskapen om Maraks mörka makter. Menini, som var ödmjukhetens duva, skulle vara med Jaramald under många år och ett starkt band skulle växa dem emellan.
Jaramald förstod att tiden hade mycket mer att lära honom men att all kunskap hade sin speciella dag fram till den oändliga visheten.
Jabona hade en gång sagt att små bäckar som rusar, bär inte lika mycket kunskap,tålamod och vishet med sig som de större lugna åarna, men att alla en dag skall förenas med havet, där den sanna visheten vilar.
Så hade han blivit lärd och i den sanningen vilade hans tro.

Så gick tiden och folket hade lyssnat till Jaramald och nu var de inte längre nomader. De var nu istället bosatta Norr om storberget där de börjat bruka jorden såsom JIJA hade visat Jaramald, och Jaramald visade i sin tur för sitt folk.

Landskapet på berget var vackert med sluttningar där deras tamboskap fåren gick och betade. Klimatet var fuktigt och det kom mycket regn, men bara om nätterna, på morgonen hade ofta molnen dragit förbi och solen värmde växter och djur. Varför det var så har en enkel förklaring. Skaparen av denna saga gillar inte då det regnar om dagarna, så därför lät han det i denna saga endast regna om nätterna.

Solen, Con-Con värmde dagarna så klippor och stenar var ljumma långt in på kvällarna. I skymmningsljuset fick de nyutslagna röda Looma blommorna en feberröd het färg som bar ett sådant sken att de tycktes brinna. Folket i byn kallade den för eldblomman, och den gavs till kvinnan, varma eroskvällar (sommarkvällar) som tecken på kärlek.
Då någon gifte sig var det vanligt att de lät pryda sina dräkter med den vackra röda blomman.

Jaramald hade låtit folket döpa sin bostadsplats till Norrdani, vilket betyder den nordliga sluttningen.

Nordanierna som de kallades levde på fiske och jordbruk. De hade ännu inte så god kunskap om vilka växter som var ätbara, men den rovliknande rotfrukten, Gortil, skulle tillhöra deras basföda. Den växte snabbt och hade en söt saftig smak. Man åt den ofta kokt tillsammans med kött från fågel eller orm.

Jaramald lät hålla samråd varje full måne, Mon-Mon, och ofta då jakten varit lyckad så hade man fest i den lilla byn. Många Nordanier lät bygga små hyddor av Lapán och Lopánträ i stället för med den tunna djurhud man tidigare hade använt. De var enklare att föra med sig den tunna huden då de levde på slätten. Men nu då de inte längre var tvungna till att flytta omkring så byggde de istället hyddor av trä med tak av de kraftiga stora bladen från Lapánträdet.

Om man gick på bergets östra sida kunde man ana ett silverglittrande band i horisonten. Det var Midnattshav. En dag hade Jaramald klättrat upp på Norrbergets topp för att bättre kunna se det vackra silverbandet i öst. Ingen av Nordanierna hade varit i närheten av det stora vattnet.
Förfäder i tidigare människocyklar hade varit sjöfarare och de hade haft byteshandel och de hade fraktat slavar och gods över de stora haven.
Men det skulle dröja många år innan Nordanier började använda sig av båtar.

Jaramald hade hört de gamla mästarnas fantastiska historier om havet, vindarna och havsodjuren. Han trodde inte riktigt på sina förfäders gamla historier. Han såg det bara som en saga på samma sätt som ni som läser detta.

Nu stod Jaramald på toppen av Norrberget och vinden ven kring hans beniga kropp. Han försökte att ta reda på hur långt det var till havet. Han hade uppfunnit en liten mätsticka som han riktade mot horisonten och gjorde sedan en uppskattning av hur många dagsvanringar bort det låg. Då han klättrade ner från de klippiga berget och kom ner till gräspartiet så lade han sig ner för att vila en stund. Den ljumma vinden och det doftande gräset inbjöd den trötte vandraren till sömn.

Drömmen

Jaramald färdades i tanken, bakåt i tiden. Slutligen kom drömmen och tog honom med till det året då folket kommit till Nordani för att bosätta sig. Han såg sig själv med folket under jakten och under samråden och de kvällar vilka stammen var samlad för festligheter. Han såg kvinnorna som dansade i skenet från eldens lågor och han såg hur hans vänner äktade och älskade sina kvinnor. Men han själv var ännu inte trolovad någon kvinna.
Han hade fört många samtal med Jabona, men hon hade bara svarat att tålamod och ödmjukhet leder fram till den kvinna som lyckan kommer med.
Jabona förstod en kvinnas tankar såsom Jimbo förstod mannens.

Efter drömmen om Nordani såg Jaramald en dal med olivträd. Han kunde känna lukten från vårblommen och om han sträckte ut handen kunde han känna de lena bladen mellan sina fingrar. Sen såg han olivträdens frukt, de små svarta oliverna som han skulle skörda för sin uppgift.
Den vackra olivdalen var för Jaramald bekant trots att han aldrig satt sin fot där.
Någon kom gåendes efter kanten av en liten sluttning. Det var en kvinna, och hon tycktes gå och vänta in någon...

Jaramald vaknade med ett ryck. Con-Con stod redan i eros och Lapánträdens löv drog sina sista suckar i kvällsvinden.
Då han vaknade upptäckte han att han var på den plats som drömmen hade tagit honom till. JIJA flög omkring i olivträdens kronor och lite längre bort i lunden gick en kvinna. Jaramald gick igenom lunden fram till henne. De sa inte många ord till varandra för känslorna talade sitt språk genom deras ögon. I ett av olivträden satt Duvan Menini som följde de två men sin blick, de två som skulle förenas och bli föräldrar till två söner, Rode den gode och Heldo den girige.

Den kvällen fick Jaramald, med hjälp av Menini, reda på hur folket i Lancala levde. Goronerna med sin jakt, Filinierna med sin båtar i södra Lancala. Fjärilsfolket på fåraslätten och Marak vid Djävulsbergen.
Men framför allt fick Jaramald reda på hur man vattnar ett olivträd så att det inte vissnar och dör.
Menini hade genom att visa Lancala för Jaramald blivit så trött att hon somnat i Jaramalds kupade hand. Försiktigt bäddade han ner henne i gräset under ett av de vitblommiga äppelträden som klädde sluttningen mot Södra Lancala.




2007-06-17


7450 e.kr.Återkomst
Början på den nionde människocykeln
Åtta gånger hade skaparen tagit människan till sig för att råda henne om den rätta läran. Om hur skulle förhålla sig till sig själv och allt levande omkring. Varje gång människan kom till skaparen lät han ge henne mer av den gudomliga ödmjukheten och intelligensen. Alltmer förstod människan och allt närmare det gudomliga kom hon.
Människan förstod i sitt hjärta hur hon skulle leva, men använde i stället sin övertygelse till att utöva makt mot andra människor.

I den nionde människocykeln började människans fullkomliga verklighet ta form, och ju mer den lät sig blomma ut desto djupare sömn föll Herden i.
För Herden, som sov vid olivträdets rot, intill berget Ikas, hans tankar var nu ett med de drömmar som tog honom till en annan dimension.
Så länge hade Herden sovit att han växt fast med trädet och inte förrän den dag kärleken genomsyrade Loman skulle trädet vissna och dö och Herden skulle vakna upp ur sin djupa sömn. Kärleken skulle växa ur två människors djupa samhörighet till varandra. Ett ungt par vid namn Rim och Beatrice skulle en dag mötas och bli förälskade, för att sedan aldrig, aldrig skiljas åt. Och det skulle bli en gammal mans uppgift att föra de två samman.

Olivträdet som växte i Norra Lancala vid roten av berget Ikas var planetens livskälla. Genom trädets väg skulle människan komma tillbaka till sitt ursprung.

Vid kristus återkomst lät skaparen upplyfta många människor till det plan där alla tankar de tänkte förverkligades. På det planet finns ingen sann materia ej heller någon absolut verklighet.
På detta plan förbereds människan inför den oändliga färden i ljus.

JIJA som lång tid försökt väcka Herden ur den djupa sömnen gav till slut upp och lämnade sin herre, bort flög hon, över Lancalas slättland, för att en dag återvända, då till den gamle kloke och mycket vise, Jaramald.

7600 e.Kr.Åk
Nu hade Jarmoda tagit Jaramald till sig och de satt och talade medan solen långsamt steg över det lilla lägret.

\" Jaramald du är den äldste i stammen, då jag går bort. Det betyder att du skall råda över stammen såsom jag har gjort.
Vår Nomadstam skall, då jag far bort med JIJA , flytta upp till norra berget, just invid det nakna berget. Där skall ni börja odla marken och där skall ni bosätta er. Ni ska leva på fisk i från Månljussjön och på frukt från träd och rovor från jorden.
Söder om berget som sluttar ner mot det land som ni skall döpa Lancala växer det olivträd. Dessa olivträd är heliga. Det är olivträd som kommer från det stora ursprungets träd vid berget IKAS.
Du skall under en längre tid samla dess frukter och torka dem. Lyssna nog nu, Jaramald, för det här är ditt öde. Detta är Herdens vilja som skall rädda folket från en kommande kungs onda gärningar.
Då tiden är kommen skall du lägga de torkade oliverna tillsammans med vatten från Månljussjön och sen...
\"Ja sen vad då\"
sa Jaramald.
Du skall söka en olycklig kvinna, vars olycka grundar sig på frånvaro av sann kärlek. Det är med hjälp av henne som du kommer att kunna tillreda den rätta drycken. En dryck som du skall låta hälla tillbaka i Månljussjön, sen kommer allt att genomsyra Lancala genom bäck och flod...
Jag kommer att vara med dig genom JIJA, frukta inte din uppgift. Du är den utvalde att rädda den nionde människocyklen\"...

Jaramald kände att en uppgift givits honom som skulle ge honom mening i många tvivlande stunder. Han tog till sig vad Jarmoda hade sagt och sedan svarde han:

\"Hur och var finner jag kvinnan?\"

\"Sök inte och du skall finna\" sa Jarmoda medan han såg ut över den enorma slätten där de i århundraden vandrat i dagar och nätter med endast stjärnorna till sin hjälp.

En sak till Jaramlad, sa Jarmoda
Du skall få två söner som du skall döpa Rode och Heldo. Låt dem gå sina vägar för en av dem kommar att nå skaparens vilja, men vem av dem som gör det kommer endast att framtiden utvisa.

Gå nu och tänk inte mer på din uppgift, för den har redan nått ditt hjärta.

Så hade den vise Jarmoda talat fördigt med Jaramald och dagen därefter gick den gamle mannen bort.

Stammen lät bränna hans kropp som enligt seden skulle bli aska likt JIJA:s vingar.

Tredje dagen efter att stammen bränt Jarmodas kropp, anlände JIJA till Jaramald för att bli hans följeslagare.
Jaramald hade gått till den lilla oasen där det fanns en djup skreva med vatten. Genom att se hur högt vattnet stod i bergskrevet så kunde nomaderna avgöra om det fanns tillräckligt med vatten för att vandra ut på slätten. Då Jaramald försökte se var vattenståndet stod upptäckte han att det var så lågt att de aldrig skulle klara en tid på slätten.
Han förstod att tiden redan var kommen för stammen att gå upp i bergen, för att det inte fanns tillräckligt med vatten för varken djuren eller för Nomaderna.

Jaramald tittade upp från den djupa skrevan och på en stor vit bladväxt intill honom satt JIJA. Han kände genast igen fjärilen som Jarmoda undervisat honom om. Att enbart en mästare äger förmågan att se JIJA, och att vingarna är gråa som askan av en bränd kropp. Och att JIJA var en tresjälsvarelse. Jimbo- de döda männens själ- i form av en hund, Jabona-de döda kvinnornas själ- i form av en kattuggla och Jilbo- de döda barnens själ- iform av en åsna.
Då kristus i den 1:a människocyklen red genom Nasaret var det på JIJA- som Jilbo- i form av Åsnan, med ett barns själ.
Mycket kärlek strålade kring barngestaltsjälen Jilbo. Han var skaparens närmaste tanke. Och allting kring honom tycktes bära ett ljus av lycksalighet. Jilbo var något man i första människocyklen kallade för helgon.

Nu talade Jimbo med Jaramald och sa att tiden var kommen att flytta upp i bergen.
Därefter förvandlades Jimbo till kattugglan Jabona och Jaramalds mor fån de döda talade till honom.
Jaramald, det är dags nu!
sa hans mor
Jag är stolt över att du har blivit en god och viljestark människa. Du kommer bli en stor man i Lancala. Men jag vill upplysa dig om Marak en kalll kvinna från Djävulsbergen som kommer att äkta en av dina söner. Hennes röst är kall och hennes blickar kan förstelna en människa. Hon är en dyrkare av svart magi, och medlem av den svarta sekten, Tonzoom.
Förvisa inte henne för som dagen behöver natten, behöver Lancala den mörka sidan av Djävulsbergen, en dag ska du förstå det...
Du kommer att få budskap från en duva vid namn Menini om hur folket i Lancala lever och genom Meninis ögon kan du förflytta dig mellan berg och dalar. Genom henne känner du andras tankar och förstår deras avsikter. Låt Menini få vara dina ögon som följer händelserna.
Menini och JIJA kommer att vara dina följeslagare. Din förmåga till att skapa kommer att växa och du kommer allt närmare Lancalas öde för var dag.
Men låt dig inte luras av Marak, hon kommer att försöka få dig tappa kontakten med det Vita berget. Låt dig inte luras längre bort än att du kan se toppen av berget minst en gång om dagen.För kan di inte göra det så kommer du att tappa din kraft och förlora de godas kamp om planeten Loman.




Prosa (Fabel/Saga) av Jaramald VIP
Läst 196 gånger
Publicerad 2020-03-13 11:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jaramald
Jaramald VIP