och om det andades så var det så stilla att vi inte kunde avgöra. du la en hand på magen, vände dig mot mig, tyst men inte stumt, ditt ansikte vibrerade. det brann längs horisonten, dova pulserande strimmor av brand mellan bergen och trädkronorna och arkitekturen vars konturer ramade in, jag såg oss som från månen, vi var mycket små och mycket utsatta.

– det är inte säkert för oss här, tänkte jag säga, sa du.
– det finns, eller ja, nej du har rätt, men jag tror inte det är bra om vi pratar om det, svarade jag och lade armen runt dig.

vi förde in varandra i ett skogsbryn. om vi inte var ensamma så gick vi enkelt att spåra: ljudet från snubblande second hand-skor och från bultande hjärtan hörde vi också; dofterna vi lämnade bakom oss stank av förutsägbar förtvivlan, trots att jag kände mig totalt irrationell (ett lock ovanpå vattenmängden som pressas upp av en urspårad hjärtrytm visualiserade jag försöken att hålla lugnet under kontroll i den rusande panik en av att ha dig intill mig). du gjorde ljud jag inte trodde var möjliga. stammarna var rena projektionsytor, blanksvarta framför månen för hjärnan att misstolka ögonen över.

stjärnor strösslade över ett blått hav av svart rymd. vi kom till en liten insjö och kände oss som konstnärer. du doppade din pensel och använde min ryggtavla som palett. jag lät hjärtat rista våra namn i sanden som du förklarade en helt ny ordning mot en stor vass sten.

när vi sedan vaknade hade du drömt något helt annat. du var glad av att se mig men ledsen över att inte riktigt kunna förklara vad du hade varit med om. jag gjorde kaffet och tog till sängen, du hade somnat om, på jakt igen. jag lärde mig för länge sedan att du aldrig var på flykt från mig, men att du ibland sa en sak utan att mena det; ingenting hängde ihop och ibland gjorde det dig orolig. jag smekte din rumpa tills du vaknade med ett mys.