det här med att jag har

utseende, och,

jag ja, har har en
skepsis gentemot
helhetens bestånd

-sdelar såsom de de

-finieras i ett språk

jag har, ja, tankar jag har,

förmåga till, intryck som en bär,

jag har blixtrande symboler,

jag har ett omedvetande som drömmer,
som stirrar på ögonlock,
ett par som sovande,

har vindlande vidder att röra dig med,
du här, du är, här, inuti mig, nu, en

spänd sena av imperiets salighet,
om jag bara hade dig som slav,
såsom du har min like, som
inte har någon like, var
-för du tillintetgörs, upp
-löses till stoff i vind av

poetisk glömska, blå

-ser dig ur 

händerna som rymmer allt

från fysiologiska formler 

till kemiska koder,

mönster, monster. 

vad är dittut
-seende då? 

här där vad ser ut som, jag
har håret bakåt, bakom öron
-en har håret mig i ett
svall, det har slitit sig
ur en knut, ett

flöde som växer för var dag
som brinner ut till aska
och återuppstår
som dödsångesteld,

jag har svävande,

jag har tro på sol,

jag har strålande,

jag har blindhet,

fingrar som rör vid dig
nu, för allt

är redan skrivet, jag har ett

eko som förgör oss,

utåtagerande lungor,
viker ut din bröstkorg
i ett

slaganfall – påträffande
stämbandstrummor i en

igen
-känn
-bar
rytm

helt sjukt
att du för
-står någon
-ting hjärtat, du

du är
för bra
för att
vara sann

hur har du mage att vara så säker på din sak

med ömma piskrapp rider käpphäst
-en bort, med, in i solnedgången.

det finns så mycket häri att det verkar,
jag kallar det för du och noterar varsamt
hur det förmedlar galen. för varje minut
som går blir dikten mindre och mindre

sammanhängande. bländverkligen
nog är det genom denna upplösning
som innehållet breder ut sig.

samhäll ett

ett triangeldrama mellan två

baser och en spets. detta
fokuserar en energi
som tar sig varierande ut
-lopp över tidsepoker. de ge
-men
-samma nämnarna är offer, krig och hunger.

hunger som stillas till fred inuti kroppen,
en fred som tar sig uttryck i form av kroppens; de
-tta vill vi i största möjliga mån bortse ifrån, och i min
-sta möjliga mån bli sedda utifrån.

tekniken är så bekväm att låta någon annan bemästra.

undslippa allt våld som ordningen bygger på. vill

undslippa allt kaos som inte tillhör oss.

en klyfta i varje himmel kallas berg
i biologiska hjärnan linjen mellan abstraktionskön
och vad man gör,
man blir vad
som psyket
lotsar en till

(genom
tidsförskjutningsglapp)

likadant som en pilot kan flyga utan flygplan, idiot
är svängarna inte snabba, bara skarpa
definitiva som dödliga livliga

genom att frysa förgänglig
-hetens förruttnelsesekvens
-er inhyses röresen i en icke

-tidsbunden dimension,
tid i bemärkelse av gudalik
tid i bemärkelsen av

tvådimensionellt linjär logik över
-förd till ett

obegripligt scenario, djupt, sinnes
-när

-varo och ändå så för
-benat ytligt, jordat
som ett fallet löv,

kortslutna elkontakter läggs på hög

ser revben känner revben
gnida mot organ känner
det med
fingrar

bryter
revbenet upp

-lever något annat av

att ha

vaknar i
/till
en all
-er
-gisk reaktion

smörjer och adderar lag
-er av färg

ignorerar mekanikens gnissel

går till biblioteket. du känner ingen där.
du andas ut. du överlever också nu. du är vid liv
under en överskådlig framtid. för ett nu
försvinnande, förhöjt, harmoniserat.

tanken är mättad,
det behövs inte

mycket mer för
att upp-
lösa ord
ningen

en penna,
vandrande asfalt
ett möte, som det mellan
den hesa stumheten och ropet

eller när Robert Maynard Pirsig krockar med camus
eller när sonen tar livet av sig. ett vitt ark som
dokumenterar, utkristalliserade
spår i ljusets snö,

mörkrets snö,
gatlyktornas snö,
ficklampans snö...

de tungan
-dade när
-mar sig
omkring
dikten som
läses, som in

-bunden samling
inte märks. som en
öppen bok inte märks.

fingrar bläddrar ansikten på skärmar.

innehållslöst, tomt, tryggt, tråkigt.
innehållsrikt, tryggt, tomt, värdigt.

sakta och skoningslöst, när
-mare och närmare nyfikna skuggspel, se
-dan bort. som ingenting hänt. ord om en svunnen tid,

en gårdag,
en rapport om vardagliga bestyr,
toalettbesök och internskämt helt offentligt.

pennan gäspar, stiger
ut ur fraktmissilen,
käkar spända, den
sociala fobin ett fysiskt
fenomen. tallkottskörteln
hårdvass av kalk. en från
-varande kropp bolmande
i brand ur hjärtats spännvi
-dd neröver och inåt, bakom

stängs dörrarna stängs om igen,
in ett hostande barns vedervärdiga
smittohärd. ett vakuum där inne. över

ögonen tårade plötsligt en vind.

du har ledigt

från informationsflödet, du be

-söker bokhandeln och handlar

i största diskretion, det känns

som en kriminell handling
på grund av bokens handling
där massans tyranni och känslo
-sprakande pöbelsmentalitet orsakat
frihetens jordbundet skottsäkervästliga
ideal tillbaka in i relgionen och godtyckliga
maktinstitutioners svindlande våldsförtryck.

du har redan förstått att
statskramande åsiktshavare
och religiösa extremister bär
samma grundläggande psykiska
autonomi, och du överväger starkt
att också underkasta dig på samma sätt,

först ska du bara läsa färdigt din egen dikt.

du slickar girigt i dig mandelmassan.

givet att känslan och tanken är

ett, föjer inte

att tankarnas kulturella
sinneskostymer överensstämmer
med basal grundläggande exterioritet
-intoritets-ytterlighetsvaro inuti nervtråds
-komplexet. silvret brinner i åldringens hår,

du stänger ögonlocken till döds,

till saknad,

av till avsaknad inför – färgblandningen,
cementblandaren; himlen

-s möte med spirande orkidé
i horistonen bortom synhåll
från savannens mittplatå.

elektriciteten som guld, som bränner

hålrum

för begäret att sätta maskinen i rörelse gentemot eftertraktatet,

oasen,

ingen dröm,

i jämförelse med

busken slets ur jorden
grundligt med ett fast grepp
som dammen om vattnet
landade i eldstaden
det var sent, sent, mörkret led
brann upp i blickens beståndsdelskorsning
bären smattrade och fattade ett lila sken

magen berättade om minnen
pannan uppmärsammade stupet
och grottan kallade med oförsonlig
extremt uttröttande skräck
på sömnen, den allomslutande, förlåtande frigörande drömmen
om att döden inte är den slutgiltiga sömmen

det är nya tider nu för tiden
askan har spridits med lyckotårar i vinden
mot eldens vilja, den som
bottnar med brynet vid naveln någonstans

floden leder upp till en dal
solen ger upp
sin skugga i berg
-skedjan och viss sand
vilar, omfördelas. det är
den vita, unika asksminkade
stjälken som blänker mot öst

det vindlar splittrad maskros i brisen
magnetiseras mot luggens lockar
varinunder blicken kippar efter
andan, efter andan som ringar,
ringar i det stilla, stilla

tid
för ursprung
till skärm som bländas
till skillnad ifrån

idesyntesen
där ett plan störtar
in i träden som inte delar med sig
utan att de flygande dör, det
är ingen mening med
att försöka själv, 
det är inte

din rätt
försöka är inte
ens på något sätt
möjligt; lilla lögn
-er
-ska, simpla

bortkollrade medvetande
tänk dig för

din kropp tillhör inte dig

glöm aldrig det