bara en liten hord
skulle välta av varvet
bara den obrydda varelsen
skulle hänga kvar
med grässtrån in i hela armen

han stod där som ett träd
bläddrade i himlavalvet,
ögnade sfärernas plana snår
som en gobeläng av en inre terräng
som ögat aldrig hittar ett fokus på

ville bara berätta om kullarna som lämnats bakom
och bergen som kom till honom om natten
som de gjorde eld och pratade om sina dagar

som ett av dem känner sina hålrum
ser det andra utan ett ord
det är så de växer i världen
bergen, och träden

bara en liten hord skulle smyga synkront
speja efter faror i rymdlika mörker
andas tyst utan en tanke
om miljöerna de ärvt

hon ser dem från höjden
i en krona vävd av moln
och flämtar utmed handens linjer
ett eko från ett inre hål
som allt doftar som då, väsnas
så det skaver i skenet mot väggen
och känns inuti halsen, framför
nacken, där huvudet fäster



*