När jag var en pojkspoling hade jag en del överdrivna tankar om mitt eget mod. Och det tycker jag hör åldern till.Jag tänker inte på en konventionell uppfattning om mod. Nej långt därifrån För det första var jag en person som hyllade en uppriktig men föga ärofull inställning till livet och dess bekymmer uttryckt i meningen "Jag är hellre en levande hund en ett dött lejon". Det är sannerligen inte något man går omkring och skryter med inför flickorna.
Men kanske är det en form av mod att erkänna för sig själv att man är inte egentligen så modig. Istället tänkte jag, lätt när man är ung, att jag skall möta döden med öppna ögon. Åren gick och jag behövde inte tänka särskilt ofta på det löfte jag givit mig själv. En del andra däremot fick lämna in, en del ganska unga, någon till och med mitt i livet vid femtio års ålder.
Min mor för att ta ett exempel gick i pension vid 65 men hann aldrig uppleva sin 67 årsdag. Hon hade börjat arbeta heltid när jag när jag fyllt två år. Hon arbetade och betalade skatt som en gammaldags pliktmedveten arbetare. Eftersom hon hade den goda smaken att inte leva så länge efter sin pension kan man säga att hon var i takt med den människofientliga strömning som jag anser har smugit sig in alltför mycket i det offentliga rummet.
För att återknyta till mitt löfte. En del poeter har skrivit om dödskyla. Och liemannen har en viss förmåga att få blodet att isa sig i ådrorna. Och dessvärre har jag blivit så osedvanligt frussen helt olikt hur jag varit tidigare nu en riktig fryslort. Åldrarna kan ju också ses och märkas i preferensen för klädstil.Ungdom kort jacka barhuvad och med kortkalsonger försedd. Ofta saknandes handskar eller vantar. I den andra änden av ålderstrappan jag med keps och halsduk och det är bara stoltheten som förbjuder mig att ta på långkalsonger. Och jag säger jag har ingen brådska att bli synad om mitt löfte.