Om avund och så en kärleksdikt som kliar sig ut till slut...
Alla andra skriver så fint
Alla andra skriver så fint
inte som jag
fult och rakt på
jag läser i någons erkänt fina diktsamling
känner avund
någons genialitet är en kall bärnstensflod i mig
dikterna går att sila genom sidenmembran
tänker surt och fult
jag kan också skriva
om hur mycket jag älskar
att älska små pälsiga daggkåpor
men jag har inte tid
jag skulle minsann också kunna
bädda in svalornas parader framför stormvinden
i smekord
så det så!
läser några av de prisbelönade dikterna högt
slits sönder
tycker så mycket om hennes ord
slits sönder av att vilja vara ifred och vilja ta en plats
vara tryckt och gillad
vänligt inställd i kikarsiktet
Alla andra skriver så tindrande och lätt
svansar och nosar är aldrig klämda så hjärtat skriker i falsett
hit med en kniv
jag vill skära loss mitt hjärta från kroppen
snälla låt mig passera
utan längtan efter att någonsin bli synlig igen
och ta genast bort könet som ingen nytta gör i den här ruttnande världen
bara ta ta ta bort mig!
Alla andra skriver så vackert om kärlek
ömsint i många sidor
det låter bra
man hör att det är litteratur
varför kan jag inte stanna vid integritetens betalväggen
gränsen för en avskyvärd bekännelse?
tuggar på mitt betsel som en oskolad häst
vad är det för språk som jag tror mig kunna bäst
om jag bara hoppar ut genom barnkammarfönstret?
fallandets språk
nedkrafset
ylet i motvind
Jablodet som är Nejblodet
min jävla pokal av rymlingar
Alla andra skriver så nätt och jämnt
att jag blir en en slägga i jämförelse
en som måste stå i hallonsnåret och storgråta
plocka plocka hallon i mängder
för det gör så ont att veta när jag för-snyggnings-ljuger
nu kommer min kärleksdikt
den enda jag har
vi somnar i varandras armar efter middagen varje dag
värmen mellan våra kroppar
överlevde
försäkringskassans mordhot på vår enda dotter
vi är ett sår som odlar tillit året runt
hålla sig i huden är inte lätt
ingen lätt poesi
jag vill äta dig med min vargmun
slicka dina söta öron och ta din skatt
jag är så hungrig och du tröstar mig
lurar mig att tycka om livet igen
maskodlingen i laboratoriet
som vetenskapen säger snart ska ersätta hamburgaren
jag breder mina tysta breda blad kring dig
och vi är vackra
och medelålders
vi är den som en gång gick över myren i sviktande steg
utan smärta och myggen surrade ohjälpligt
utan att nå in i hjortronglädjen med sin gadd
jag vill ha en fyrkant till mina degiga pösande ordmassor
säger jag till honom
då händer ett mirakel
han gör en ny mapp för oändlig sorg och glädje
vi segrar stillsamt
i ny mapp
med namnet Adonis.