Ni Adams barn utav skilda öden,
ni söker undkomma tidens tvång,
men ni skall veta, att jag är Döden,
som ändar livstidens korta gång.
Går ni mot öster,
går ni mot väster,
är era röster
blott tidens gäster.
Trots att ni räcker från syd till nord
blir all er strävan tillintetgjord.


Ni liknar sparvar som börjar bygga
små bon i sommarens gröna lund.
Ni tror er säkra, ni tror er trygga
i trädens lövrika skygd och blund.
Men era nästen
till spillror byter.
Fort faller fästen,
när stormen ryter
och tystar sången. Den sjungs ej mer
och livet åter ni aldrig ser.


Ni går fåfängliga i er suckan
för morgondagen ni inte sett.
Då, oförtänkt som den lömska luckan,
jag öppnar graven för er med ett!
Och ni försvinner,
är plötsligt döda,
ej räddning finner
trots all er möda.
Jag ler i lönndom så tyst och blekt
åt den fåfängliga lek ni lekt.

Ni svävat lätta i dansens ringar
och gjort er yra i dryckeslag.
Men när ni stojar och glasen klingar...
då, över tröskelen stiger jag!
Då stannar dansen,
då tystnar ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden
och sorg är änden, som skriften sagt.
Slut är er glädje, er sång och prakt.

Jag är den starke som äger makten,
till dess en starkare komma skall.
På vita fjällen, i mörka schakten
min vinges vind sveper kusligt kall.
De smittans ilar
som plågar länder,
de vassa pilar,
som ut jag sänder
är förebuden för änden din,
för jag är Döden och du är min!